Nyhet

HD skärper skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada

På åttonde plats finner vi ett skadeståndsrättsligt avgörande med betydande inslag av arbetsrätt och konstitutionell rätt.

#8: T 3269-13 (Skadeståndsansvar för stridsåtgärder)

På åttonde plats finner vi ett skadeståndsrättsligt avgörande med betydande inslag av arbetsrätt och konstitutionell rätt. Målet rör fackliga stridsåtgärders förenlighet med mänskliga rättigheter och har av det skälet väckt stor uppmärksamhet.

Domen behandlar emellertid även viktiga principiella frågor för den allmänna skadeståndsrätten.

Omständigheterna i korthet

Henrik Gustavsson drev ett litet byggföretag. Hans anställda var inte fackligt organiserade. Under 2006 blev han kontaktad av Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads), som ville att byggföretaget skulle ansluta sig till branschens kollektivavtal.

I kollektivavtalet ingick ett system med så kallade granskningsavgifter, som syftade till täcka Byggnads kostnader för kontroll av att kollektivavtalet följdes; ett system som vid tidpunkten i fråga var föremål prövning av Europadomstolen i det så kallade Evaldsson-målet. Parterna kom inte överens om något avtal. Byggnads försatte då byggföretaget i blockad.

Sedan ett nytt kollektivavtal utan granskningsavgifter hade träffats för byggbranschen tecknade byggföretaget ett hängavtal, varpå Byggnads hävde blockaden. Blockaden hade då pågått under cirka ett års tid. Kort efter att blockaden hävts hamnade byggföretaget emellertid på obestånd och försattes i konkurs.

Enligt förvaltarberättelsen i konkursen var blockaden den huvudsakliga orsaken till obeståndet. Henrik Gustavsson övertog konkursboets samtliga eventuella anspråk mot Byggnads och väckte talan mot förbundet och yrkade ekonomiskt och ideellt skadestånd.

Grunden för skadeståndsyrkandet var bland annat att Byggnads genom blockaden hade kränkt byggföretagets rättigheter enligt Europakonventionen, närmare bestämt föreningsfriheten (artikel 11) och skyddet för äganderätten (artikel 1 i första tilläggsprotokollet).

Parterna enades i tingsrätten om att pröva Byggnads skadeståndsansvar genom mellandom. Mellandomen har därefter överklagats och vandrat upp till HD. Längs vägen ändrades mellandomstemat, vilket i HD slutligen blev följande:

Är Svenska Byggnads, om förbundets stridsåtgärder skulle vara oförenliga med artikel 11 i Europakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen, i och för sig skyldigt att betala ersättning till Henrik Gustavsson för de skador som Byggföretaget kan ha orsakats till följd av stridsåtgärderna?

HD besvarande frågan nekande.

Varför är avgörandet intressant?

Det förmögenhetsrättsliga intresset följer framförallt av att HD:s resonemang i domen kan uppfattas som en generell skärpning av skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållanden.

Majoriteten (Stefan Lindskog, Svante O. Johansson och Martin Borgeke) och minoriteten (Lars Edlund, referent, och Lena Moore) är dock inte överens om den saken.

Vad HD hade att pröva i målet var om de i mellandomstemat förutsatta konventions­kränkningarna i sig var tillräckliga för att utlösa ett skadeståndsansvar (i och för sig). Prövningen innefattade följaktligen inte frågan om några rättighetskränkningar faktiskt förekommit, och inte heller frågan om Byggnads i detta specifika fall var skadeståndsskyldigt.

Europakonventionen tillförsäkrar som utgångspunkt endast enskilda fri- och rättigheter i förhållande till staten (och inte enskilda emellan). Detta kan sägas utgöra den centrala problemställningen i målet.

HD tog först ställning till frågan om den grundlagskyddade rätten för arbetsmarknadens parter att vidta stridsåtsgärder (2 kap. 14 § RF) utgjorde ett generellt hinder mot ett skadeståndsansvar för stridåtgärder som kränker Europakonventionen. Majoriteten fann att så inte var fallet.[1]

Därefter prövade HD frågorna om Byggnads i ansvarshänseende kunde jämställas med stat eller kommun eller om Byggnads annars kunde åläggas ett skadeståndsansvar såsom enskild (genom direkt horisontell effekt av Europakonventionen). HD besvarade båda frågorna nekande.

Vad som återstod att pröva var om skadestånd ändå skulle kunna utgå med en tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer. HD fann att så var fallet. Trots att mellandomsfrågan besvarades nekande, blev svaret alltså delvis jakande.

HD konstaterade att en kränkning av Europakonventionen i sig inte är tillräckligt för att utlösa ett skadeståndsansvar, inte heller enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. Ett sådant skadeståndsansvar bör emellertid enligt HD utlösas om det rättighetskränkande agerandet är att anse som kvalificerat otillbörligt. En sådan ordning skulle enligt majoriteten vara i linje med rättspraxis rörande ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållanden, vilken sammanfattades enligt följande.

”Beträffande ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållanden gäller enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen att den som vållar sådan skada genom brott ska ersätta den. Det står emellertid klart att ersättningsansvar för enskilda kan föreligga också under andra förhållanden (jfr prop. 1972:5 s. 568). Utan lagstöd har ansvar ansetts föreligga i främst två typsituationer. Den ena är att det rör sig om en kvalificerad tillitssituation (se främst ”Kone” NJA 1987 s. 692; jfr ”BDO” NJA 2014 s. 272, där dock ett visst lagstöd fanns). Av större intresse i detta sammanhang är den andra typsituationen, nämligen att det rör sig om skada som har orsakats av ett kvalificerat otillbörligt, om än inte brottsligt, handlande (se främst ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608; jfr ”Gillette” NJA 1993 s. 188, ”Processbolaget” NJA 2014 s. 877 och ”Stilo-fåtöljen” NJA 2015 s. 512).”

Vad gäller den i målet aktuella typsituationen (kvalificerat otillbörligt handlande) upprätthåller och utvecklar HD alltså den princip som slogs fast i det berömda ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608. Rättsfallet i fråga har många gånger beskrivits som kasuistiskt och svårtillämpat och dess räckvidd har ifrågasatts.  Med majoritetens syn i detta avgörande finns det emellertid ingen anledning att betvivla den norm som etablerades genom rättsfallet. Tvärtom kan HD:s domskäl uppfattas som en skärpning och utveckling av det utomobligatoriska skadeståndsansvaret för kvalificerat otillbörligt handlande.

I Max och Frasses hade den skadelidande blivit utsatt för ett särskilt bedrägligt och klandervärt agerande, vilket genomfördes på ett systematiskt sätt i samförstånd mellan den skadelidandes medkontrahent och en tredje man. Rättsfallet kan också primärt sägas ha avsett just den situationen att någon (en tredje man) på ett påtagligt klandervärt sätt ingriper i annans avtalsförhållande och orsakar skada. HD:s resonemang i detta avgörande är betydligt vidare än så.

Det kan till att börja med konstaterars att HD slår fast att ett kvalificerat otillbörligt handlande till och med kan avse utövandet av en grundlagsskyddad arbetsrättslig stridsåtgärd. Skillnaden mellan en sådan åtgärd och agerandet i Max och Frasses bör typiskt sett vara stor. Hänvisningen till ”Gillette” NJA 1993 s. 188, ”Processbolaget” NJA 2014 s. 877 och ”Stilo-fåtöljen” NJA 2015 s. 512 (om än med ett ”jfr”) indikerar också ett mer vidsträckt synsätt på ansvaret för ren förmögenhetsskada.

Samtliga tre av dessa rättsfall avser andra typer av trepartskonstellationer som aktualiserar delvis andra frågeställningar, men den gemensamma problematiken anförs likväl till stöd för ersättningsskyldighet i den i målet aktuella situationen.

Även domskälens utformning antyder att HD har velat slå vakt om det utomobligatoriska skadeståndsansvaret för ren förmögenhetsskada. Majoriteten ägnar relativt stor möda åt att förklara att det ska vara möjligt att utdöma ett sådant ansvar, och har även funnit anledning att i domens allra sista mening särskilt påtala att HD hade besvarat mellandomstemat jakande, om formuleringen varit densamma som i hovrätten.[2]

Domen skulle följaktligen kunna innebära att tröskeln för kvalificerat otillbörligt handlande sänks och att fler typer av handlingar kan komma i fråga för sådant ansvar. HD framhåller emellertid också att det i allmänhet bör krävas ett uppsåtligt handlande för att ansvar ska föreligga, vilket bidrar till att bevara konstruktionens undantagskaraktär.

Sammanfattningsvis utgör avgörandet ett intressant bidrag till ett något svårtillgängligt område inom svensk skadeståndsrätt och mycket talar för att HD kommer att fortsätta utvecklingen av detta så snart de får chansen.[3]

 


[1] Lars Edlund och Lena Moore ansåg emellertid att 2 kap. 14 § RF innebär att skadeståndsansvar inte kan utdömas utan uttryckligt stöd i lag och avgjorde saken på den grunden.

[2] I hovrätten avsåg mellandomstemat endast frågan om skadeståndsansvar kan uppkomma i och för sig för ett privaträttsligt subjekt vid kränkningar av Europakonventionen. Temat saknade alltså ledet som tar sikte på om kränkningen är en tillräcklig förutsättning för ansvar.  

[3] Detta gäller även den andra typsituationen som HD endast nämner förbigående i domskälen (kvalificerad tillitssituation). Den omnämns bl.a. med en hänvisning till ”BDO” NJA 2014 s. 272, vilket inte nödvändigtvis är en given jämförelse eftersom detta rörde ett fall med uttryckligt lagstöd för skadeståndsansvaret (revisors skadeståndsansvar enligt 29 kap. 2 § ABL). I den domen ger HD emellertid mycket utförliga riktlinjer bl.a. för att bestämma den ersättningsberättigade kretsen, vilket är en näraliggande fråga. Hänvisningen till BDO-avgörandet i denna dom skulle därför kunna uppfattas som en anvisning om vilken metod HD vill se när man har att etablera en kvalificerad tillitssituation. Jag uppfattar också att HD gärna skulle vilja pröva testet från BDO-avgörandet (flodvågsargumentet och befogad tillit m.m.) i en situation där lagstöd för skadeståndsansvar helt saknas.