Regeringen presenterade i juni förra året en utredning om Sveriges genomförande av det s.k. minimilönedirektivet. Häri klargörs att eftersom Sverige uppfyller direktivets krav i stor utsträckning, blir de omedelbara följderna av genomförandet små. Detta har emellertid inte dämpat missnöjet bland minimilönedirektivets kritiker.
Vi har tidigare rapporterat om regeringens ansökan om att stödja Danmarks ogiltighetstalan av Europaparlamentets och rådets direktiv om minimilöner i EU , som framför allt grundades på uppfattningen att EU saknar befogenhet att lagstifta om medlemsländers löneförhållanden (läs mer om detta här). Den 16 juni i fjol presenterades utredningen Genomförande av minimilönedirektivet, SOU 2023:36, som redogör för hur direktivet ska kunna genomföras i Sverige. Sistadatum för implementering av direktivet är den 15 november i år.
Av utredningen framgår att direktivets syfte kan uppnås genom två olika modeller, eller genom en kombination av dem båda. Den ena modellen innebär lagstadgade minimilöner och den andra främjande av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättning. Eftersom det inte finns någon lagstadgad minimilön i Sverige blir den sistnämnda modellen aktuell för Sveriges genomförande av direktivet. I utredningen framgår också att Sverige inte omfattas av direktivets krav om ytterligare åtgärder, eftersom kollektivavtalstäckningen på den svenska arbetsmarknaden överstiger 80 procent. En följd av direktivet i denna del är dock att utvecklingen av kollektivavtalens täckningsgrad ska bevakas och rapporteras; en uppgift som högst sannolikt kommer att tilldelas Medlingsinstitutet.
Såväl svenska politiker som arbetsmarknadens parter har uttryckt sitt missnöje över direktivet och dess antagande. Detta missnöje återfinns även i många av utredningens remissvar. Missnöjet grundar sig till stor del på en uppfattning om att direktivet inkräktar på de enskilda medlemsländernas lönebildningsmodell.
Mer om direktivet och dess eventuella påverkan för svensk arbetsrätt kan läsas enligt nedan:
