EU‑domstolen har i mål C‑19/23 i huvudsak bekräftat giltigheten av direktiv (EU) 2022/2041 om tillräckliga minimilöner i EU. Danmark, biträdd av Sverige, hade yrkat ogiltigförklaring av direktivet i sin helhet. Domstolen gav delvis bifall och ogiltigförklarade vissa formuleringar i artikel 5, eftersom dessa överskred EU:s befogenheter.
Sammanfattning
- Direktivet i huvudsak giltigt: Danmark gjorde i första hand gällande att unionen saknar befogenhet i fråga om löneförhållanden och föreningsrätten enligt artikel 153.5 FEUF. Danmark anförde även att direktivet antagits på fel rättslig grund, eftersom det eftersträvar flera olika mål och därför inte kan stödjas enbart på artikel 153.2 b jämförd med artikel 153.1 b FEUF. EU‑domstolen konstaterade att undantaget i artikel 153.5 inte automatiskt omfattar alla frågor som berör lön, utan tar sikte på åtgärder som innebär harmonisering av löner eller en minimilön på unionsnivå. Vidare avslogs invändningen om fel rättslig grund. Direktivet rör främst arbetsvillkor enligt artikel 153.1 b FEUF och kunde antas med stöd av artikel 153.2 b.
- Artiklarna 4.1 d och 4.2 giltiga: I andra hand gjorde Danmark gällande att artikel 4 som rör främjandet av kollektivavtalsförhandlingar om lönesättningar skulle ogiltigförklaras på grund av bristande kompetens och åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter samt artikel 153.5 FEUF. EU-domstolen fastslog dock att åtgärderna i artikel 4 endast utgör ett medel för att uppnå direktivets huvudsyfte och kräver därför inte en annan rättslig grund.
- Begränsad ogiltigförklaring i artikel 5: EU-domstolen ogiltigförklarar:
- frasen ”inklusive delarna som avses i punkt 2” i artikel 5.1,
- hela artikel 5.2 avseende krav på att beakta vissa kriterier vid fastställande och uppdatering av minimilöner, och
- frasen ”förutsatt att tillämpningen av den mekanismen inte leder till en minskning av den lagstadgade minimilönen” i förbudet i artikel 5.3 mot att en indexeringsmekanism leder till sänkt lagstadgad minimilön.
Skälet är att dessa delar innebär ett direkt ingrepp i fastställandet av lönenivåer, vilket faller utanför unionens befogenheter. I övrigt ogillades Danmarks talan. Direktivet kvarstår i huvudsak giltigt.
Kommentar
Avgörandet tydliggör gränserna för EU:s kompetens i frågor som kan påverka lönebildningen. Domstolen markerar att unionen inte får ingripa direkt i medlemsstaternas lönebildning eller föreningsrätt, samtidigt som utrymme finns för åtgärder som rör arbetsvillkor. För svensk del – där löner fastställs genom kollektivavtal och lagstadgade minimilöner inte tillämpas – innebär de ogiltigförklarade delarna av artikel 5 ingen praktisk förändring. Domen bekräftar principiellt att lönebildningen är en nationell angelägenhet och att EU:s möjligheter att påverka den svenska modellen är begränsade.
