I mål 2025 nr 23 avgjorde Arbetsdomstolen frågan om Försäkringskassan haft laglig grund att avskeda, eller säga upp, en försäkringshandläggare som ålagts återbetalningskrav avseende utbetalt boendebidrag samt polisanmälts för misstanke om bidragsbrott. Arbetsdomstolen fann att Försäkringskassan haft laglig grund att avskeda handläggaren från anställningen.
En försäkringshandläggare vid Försäkringskassan (”Arbetstagaren”) avskedades från sin anställning efter att det uppdagats att hon, i en egen ansökan om bostadsbidrag, underlåtit att anmäla ändrade förhållanden under bidragsperioden. De ändrade förhållandena var av sådan betydelse att de skulle ha påverkat hennes rätt till bostadsbidrag från myndigheten. Arbetstagaren hade bland annat underlåtit att anmäla att hon köpt och flyttat till en ny bostadsrätt, att hon erlagt handpenning för bostadsrätten med gåvomedel, att hon registrerat en enskild näringsverksamhet hos Skatteverket, samt att hennes barns andra vårdnadshavare flyttat in i bostaden som hon mottog bidrag för. Efter att omständigheterna blivit kända för Försäkringskassan beslutade Försäkringskassan om återbetalning och upprättade en polisanmälan om bidragsbrott. Försäkringskassan kom sedermera även att avskeda Arbetstagaren.
Arbetstagaren yrkade att avskedet skulle ogiltigförklaras. Av Arbetstagarens talan i målet framkom att hon av misstag inte anmält ändrade uppgifter till sin ansökan om bostadsbidrag och att det berodde på hennes privata livssituation. Vidare framhöll Arbetstagaren att hon sökt bidraget som privatperson, och inte inom ramen för sin anställning. Arbetstagaren menade att hon därför inte åsidosatt sina skyldigheter gentemot Försäkringskassan. Försäkringskassan gjorde gällande att Arbetstagarens agerande varit så klandervärt att det medfört ett förlorat förtroende för henne, särskilt eftersom en av myndighetens huvudsakliga uppgifter är att förhindra felaktiga utbetalningar och att motverka bidragsbrott. Försäkringskassan framhöll även att en handläggares klandervärda beteende skadar såväl myndighetens förtroende för den anställde som allmänhetens förtroende för myndigheten.
Arbetsdomstolen konstaterade bland annat att Arbetstagaren ostridigt fått ta del av handlingar där skyldigheten att anmäla ändrade förhållanden klart framgått och att underlåtenheten att anmäla de ändrade förhållandena medfört att hon mottagit bidrag som hon inte varit berättigad till. Arbetsdomstolen framhöll vidare att Försäkringskassans verksamhet ställer höga krav på allmänhetens förtroende och att myndighetens anställda, både i och utanför arbetet, ska agera på ett omdömesgillt sätt. Omständigheten att en handläggare hos Försäkringskassan agerar på ett sätt som medför krav på återbetalning och som inneburit att en polisanmälan om misstanke om bidragsbrott har upprättats, påverkar inte bara Försäkringskassans förtroende för den anställde, utan också allmänhetens förtroende för Försäkringskassan. Domstolen ansåg inte att de förklaringar som Arbetstagaren framfört om sin privata livssituation ursäktade hennes agerande. Domstolen fann att Arbetstagaren orsakat en så allvarlig förtroendeskada att Arbetstagaren därigenom grovt åsidosatt sina åligganden mot Försäkringskassan. Försäkringskassan hade därmed laglig grund för avskedandet.
Målet berörde även frågan om Försäkringskassans avskedande grundats på omständigheter som Försäkringskassan känt till mer än två månader före underrättelse om tilltänkt avskedande, dvs. om Försäkringskassan åsidosatt den s.k. tvåmånadersfristen. Arbetsdomstolen fann att myndigheten inte hade brutit mot den s.k. tvåmånadersregeln.
Arbetsdomstolen bekräftar ännu en gång att brott som riktas mot arbetsgivaren eller begås på arbetsplatsen i regel utgör grund för avskedande. Domen förtydligar också att ageranden utanför tjänsten i vissa fall kan leda till avskedande, om arbetstagaren kan anses ha ett särskilt vandelsåtagande. Ett sådant åtagande kan vidare omfatta klandervärt agerande som inte nödvändigtvis är straffbart, så länge agerandet skadar förtroendet för såväl arbetstagaren som arbetsgivaren. Arbetsdomstolen har tidigare angivit poliser eller andra arbetstagare med rättsvårdande uppdrag som exempel på befattningar med ett vandelsåtagande. Den aktuella domen bekräftar den strikta hållningen som tillämpas inom offentlig verksamhet, där myndigheternas behov av att upprätthålla allmänhetens förtroende väger tungt vid sidan av arbetsgivarens respektive arbetstagarens intressen. Mot bakgrund av Försäkringskassans uppdrag att förhindra felaktiga utbetalningar och motverka bidragsbrott är kraven högt ställda på att dess anställda, både i och utanför arbetet, iakttar ett sådant ansvar.
