Förslaget till IAA omfattar ett antal specifika produkter relaterade till energiintensiva industrier såsom stål, cement och aluminium, tillverkare av nettonollteknologier, såsom batterier, värmepumpar och vindkraftsteknik, samt fordonsindustrin. Detta är sektorer som anses spela en vital strategisk roll både som uppströmsleverantörer och som nedströmsleverantörer inom exempelvis byggnation, mobilitet, energi och försvar. Förslaget avser bemöta tre av Kommissionen identifierade delproblem. Det första rör sårbarheter i leveranskedjorna, vilka anses sammanhänga med brist på tekniskt kunnande och tillverkningsexpertis. Denna problematik förstärks ytterligare av avsaknaden av gemensamma ramar för utländska direktinvesteringar. Vidare präglas koldioxidsnåla produkter dels av höga produktionskostnader, dels en begränsad särskiljning jämfört med mer utsläppstunga produktionsmetoder, vilket hämmar efterfrågan på marknaden. Slutligen gör långa och fragmenterade tillståndsprocesser att industriell teknik inte byggs ut och utvecklas, samt innebär risker för investeringsviljan.
Förslaget till IAA utgör en central del av EU:s strategiska affärsplan Clean Industrial Deal (se artikel i nummer 2/2025 av Nyhetsbrev från EU) och som i sin tur syftar till att nå målen i EU:s konkurrenskraftskompass (se artikel i nummer 1/2025 av Nyhetsbrev från EU), vilka båda presenterades av Kommissionen i början av 2025.
För att adressera de tre ovan beskrivna delproblemen föreslås i förslaget till IAA fyra huvudsakliga åtgärdsområden: effektivare tillståndsgivning, införandet av krav på koldioxidsnålhet och unionsursprung inom offentlig upphandling och offentliga stödsystem, villkor för utländska direktinvesteringar samt inrättandet av industriella accelerationsområden.
Som ovan framgått är en av målsättningarna med förslaget till IAA att påskynda och förenkla tillståndsförfaranden för industriella tillverkningsprojekt. Mot denna bakgrund föreslås en ”one-stop-shop”, eller mer formellt en ”single access point”, nämligen inrättandet av en nationell gemensam kontaktpunkt vilken ska samordna tillståndsansökningar för industriella tillverkningsprojekt. Denna kontaktpunkt kommer att ha till uppgift att automatiskt hänvisa tillståndsansökan till rätt myndighet, hålla sökanden informerad om samtliga steg i tillståndsprocessen, ärendets status och myndigheternas beslut samt möjliggöra för sökanden att kontrollera tillämpliga tidsfrister. Det tekniska genomförandet härav ska bygga på Kommissionens förslag om europeiska företagsplånböcker (European Business Wallet, läs mer i Vinges Nyheter från EU 4/25) eftersom detta anses utgöra en säker och interoperabel plattform för företag att interagera med myndigheter och andra offentliga organ.
Vidare föreslås även att medlemsstaterna ska inrätta ett enda tillståndsförfarande, inom vilket sökanden endast ska behöva lämna in en ansökan, som ska omfatta alla tillstånd som krävs för industriella tillverkningsprojekt. Mottagande myndighet ska inom 45 dagar bedöma huruvida ansökan är fullständig eller behöver kompletteras.
Förslaget utvidgar också tillämpningsområdet för de effektiviserade tillståndsbestämmelserna i Net Zero Industry Act (NZIA). Dessa bestämmelser, som tidigare enbart har omfattat energiintensiva anläggningar vilka producerar komponenter som ingår i leveranskedjan till nettonollteknologi, föreslås nu täcka alla projekt rörande utfasning av fossila bränslen inom energiintensiv industri. Syftet är att undvika ojämlika villkor för de aktörer inom industrin som riskerar att mötas av utmaningar i utfasningen av fossila bränslen.
I Clean Industrial Deal, som presenterades i början av 2025, föreslogs ett nytt regulatoriskt initiativ som skulle möjliggöra användandet av kriterier avseende hållbarhet och europeisk preferens i offentliga upphandlingar inom strategiska sektorer. Detta med ambitionen att öka efterfrågan på ren teknik och rena produkter samt positionera EU som en ledande marknad härför. Denna ambition konkretiseras och preciseras i förslaget till IAA.
I förslaget betonas även vikten av att minska unionens sårbarhet i form av kritiska beroenden. Offentlig upphandling utgör 15 procent av unionens BNP, varför Kommissionen i förslaget identifierar en betydande möjlighet att genom ett strategiskt utnyttjande av offentliga insatser stärka den ekonomiska säkerheten och motståndskraften i leveranskedjor. Utöver offentlig upphandling betonas i förslaget till IAA även att offentliga stödsystem är centrala verktyg för att stimulera efterfrågan i nedströmssektorer samt utbyggnaden av nettonollteknologier, varför dessa bör utformas på ett sätt som främjar produkter och teknologier med unionsursprung.
Konkret föreslås i IAA dels införandet av ett krav på unionsursprung, det s.k. ”Made in EU”-kravet, dels ett krav på att berörda produkter ska vara koldioxidsnåla. Kravens utformning beror på vilken sektor som berörs, baserat på de specifika utmaningar dessa anses stå inför.
För energiintensiva industriprodukter innebär detta att det föreslås krav på att minst 25 procent av den totala volymen aluminium, respektive 5 procent av den totala volymen betong och murbruk, ska vara koldioxidsnål och av unionsursprung. För stål föreslås enbart ett krav på koldioxidsnålhet och då att minst 25 procent av den totala volymen ska utgöras härav. Denna begränsning motiveras av att Kommissionen nyligen föreslagit handelsåtgärder för att hantera den globala överkapaciteten på stålmarknaden.
För nettonollteknologier, såsom batterier, solceller, värmepumpar, vindkraft, kärnklyvning och vätgas, införs krav på unionsursprung. Dessa krav införs etappvis, med en stegvis upptrappning där antalet komponenter som måste ha EU-ursprung ökar över tid, vilket ska möjliggöra att industrin gradvis hinner anpassa sina leveranskedjor. Upptrappningen varierar mellan teknikområdena.
Slutligen föreslås fordonssektorn omfattas av kraven på såväl låg koldioxidhalt som unionsursprung (läs även om det nya lagstiftningspaketet för att stödja fordonsindustrins gröna omställning i Nyheter från EU 1/26). Detta sker dels indirekt, genom vid stödordningar för leasing och köp av motorfordon för civila ändamål ska stål och aluminium uppfylla kravet på låg koldioxidhalt (och aluminium även kravet på unionsursprung). Dels gäller för helelektriska fordon (PEV), externt laddbara hybridelfordon (OVC-HEV) och bränslecellsfordon (FCV) specifika krav på unionsursprung. Fyra av sex krav ska vara uppfyllda. Kraven inkluderar bl.a. att fordonet ska vara monterat inom unionen, att batteriet för framdrift inledningsvis ska innehålla minst tre specifika huvudkomponenter med unionsursprung och att kvoten mellan ex-works priset förfordonskomponenter (exklusive batteri) med unionsursprung och ex-works priset för alla komponenter (exklusive batteriet) ska uppgå till minst 70 procent.
Unionsursprung definieras i förslaget till IAA som att en produkt ska ha innehåll med ursprung inom unionen, vilket ska fastställas utifrån unionens tullkodex. Även innehåll med ursprung i länder med vilka EU har slutit ett frihandelsavtal eller ingått en tullunion, som ger rätt att delta i offentliga upphandlingar, eller som är parter i WTO-avtalet om offentlig upphandling (Agrement on Governement Procurement - GPA), anses ha sitt ursprung i EU.
Definitionen av koldioxidsnålhet återfinns inte direkt i förslaget till IAA utan genom hänvisning till andra produktlagstiftningar såsom Construction Products Regulation (CPR) och Ecodesign for Sustainable Products Regulation (ESPR).
Det bör noteras att vissa undantag föreskrivs från de ovan angivna kraven på unionsursprung och koldioxidsnåla produkter.
Exempelvis får upphandlande myndighet vid upphandling av energiintensiva industriprodukter och av fordon besluta att inte tillämpa kraven i följande situationer:
Om de efterfrågade produkterna eller tjänsterna endast kan tillhandahållas av en enda specifik leverantör och inga lämpliga alternativ eller substitut finns.
Inga lämpliga anbud eller ansökningar om deltagande har inkommit.
Tillämpningen av kraven skulle innebära att myndigheten måste anskaffa varor, tjänster eller bygg- och anläggningsarbeten till oproportionerliga kostnader eller som inte är tekniskt kompatibla för drift och underhåll.
En av förslagets målsättningar är att maximera kvaliteten och fördelarna med utländska investeringar.
Dessa främjar en stark inre marknad, bland annat genom att bidra till innovation och tillväxt. Samtidigt kan särskilt stora investeringar från tredjeländer, framför allt om den utländska investeraren dessutom har en betydande marknadsposition, riskera att störa leveranskedjor samt säkerheten i nya strategiska sektorer. Det finns även en risk för tekniköverföring och bristande unionsdeltagande, vilket äventyrar arbetstillfällen och vidareutvecklandet av kunskap.
Förslaget till IAA föreskriver därför gemensamma villkor för direktinvesteringar i nya strategiska sektorer, tillämpliga när den utländska direktinvesteringen överstiger EUR 100 miljoner, görs för tillverkning inom sektorerna batteriteknik, elfordon, solcellsteknik och kritiska råmaterial samt av en utländsk investerare från ett tredje land vilket har över 40 procent av den globala tillverkningskapaciteten.
Sådana investeringar föreslås kräva godkännandet av Kommissionen eller en nationell investeringsmyndighet. Godkännande ska vara avhängigt av att direktinvesteringen uppfyller minst fyra av sex så kallade mervärdeskapande villkor, däribland:
Investeringar och investerare som omfattas av EU:s ekonomiska partnerskaps- och frihandelsavtal, i den mån EU har åtaganden enligt dessa avtal, investeringar ämnade att tillhandahålla tjänster samt portföljinvesteringar undantas från reglernas tillämpning.
Utländska investerare ska anmäla planerade investeringar som omfattas och som skulle ge dem kontroll över ett unionsföretag eller en unionstillgång, vilket preciseras till 30 procent eller mer av aktiekapital/rösträtt respektive ägande.
De i förslaget till IAA presenterade FDI-bestämmelserna ska tillämpas parallellt med EU:s befintliga mekanism för granskning av utländska investeringar (FDI-förordningen). Den senare rör säkerhet och allmän ordning, medan bestämmelserna i IAA avser värdeskapande villkor för den inre marknadens funktion. En utländsk investering riskerar således att omfattas av båda regelverken.
Slutligen identifieras i förslaget till IAA skapandet av kluster för industriella verksamheter som ett centralt verktyg för att bidra till förordningens målsättningar och stärka strategiska sektorer på den inre marknaden. Konkret innebär detta att medlemsstaterna föreslås utpeka minst ett så kallat industriellt accelerationsområde - ett geografiskt avgränsat område för att främja industriell symbios. Detta ska medlemsstaterna ha gjort senast 12 månader efter förordningens ikraftträdande.
För utpekandet av ett sådant område ska medlemsstaterna beakta ett antal faktorer för att gynna industriproduktionen, såsom möjligheterna till energiförsörjning, kvalificerad arbetskraft och finansiering, samt att områdena om möjligt ska fokuseras till mindre utvecklade regioner.
Dessa områden avses samla industriella tillverkningsprojekt inom en eller flera strategiska sektorer såsom bilindustrin, nettonollteknologier och energiintensiva industrier, vilket inkluderar papperstillverkning, tillverkning av stenkolsprodukter, kemikalieproduktion, tillverkning av andra icke-metalliska mineraliska produkter, stål- och metallframställning samt plasttillverkning.
För att främja utvecklingen inom dessa områden ska medlemsstaterna även för varje område utarbeta och utfärda ett så kallat aggregerat bastillstånd som ska täcka de olika tillstånd och administrativa godkännanden som behövs för verksamhet inom området, förutom installationsspecifika tillstånd.
Förslaget har överlämnats till Europaparlamentet och Rådet för behandling enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Under den kommande perioden väntas institutionerna anta sina respektive ståndpunkter, varefter de interinstitutionella förhandlingarna, i form av trilogen, kan inledas. Målsättningen är att nå en politisk överenskommelse innan slutet av 2026 och att förordningen formellt ska antas i början av 2027. Flera delar av förslaget är dock kontroversiella och det finns skilda uppfattningar inom såväl Europaparlamentet som Rådet. Det finns därför en risk att förhandlingarna drar ut på tiden.
Förslaget är även nära sammanlänkat med flera parallella lagstiftningsinitiativ som kan komma att påverka dess utformning, däribland förslaget om att påskynda av miljöbedömningar, det s.k. Automotive-paketet och revideringen av EU:s upphandlingslagstiftning.
Med dess målsättning att göra unionens industriella tillverkningsindustri till en ledande marknad, genom att såväl stärka som stötta dess ekonomiska motståndskraft och produktion, samtidigt som målet om klimatneutralitet och påskyndandet av utfasningen av fossila bränslen fortlöper, är förslaget till IAA ambitiöst. Flera av förslagets delar är kontroversiella och framläggandet sköts upp ett antal gånger och åsikterna var blandade såväl externt som internt inom Kommissionen.
Exempelvis har definitionen av unionsursprung skapat debatt eftersom medlemsstaterna delvis varit av olika åsikter avseende vad som bör anses utgöra ”Made in EU”. Frankrike har förespråkat en strikt strategi just för att öka industriproduktionen inom unionen samtidigt som Tyskland framhävt vikten av att handelspartners inte bör hindras av dessa kriterier för att undvika störningar i leveranskedjor. Det har framhållits att bland annat fordonsindustrin är beroende av globala leveranskedjor.
Näringslivets inställning till förslaget har varit positiv på ett övergripande plan, men med vissa förbehåll. Business Europe anser att förslaget kan bidra med lösningar i en tid vilken för många industrier är påfrestande, samtidigt som det riskerar att skapa nya problem om förslaget inte är välbalanserat i sin utformning. De lyfter även att just bestämmelserna avseende utländska direktinvesteringar kan riskera att minska Europas attraktionskraft för sådana investeringar, något som även de nordiska och baltiska länderna varnat för.
