Nyhet Ökad riskexponering för leverantörer av varor och tjänster efter HD:s dom

1 juni 2016 Highlight HD

På sjunde plats hittar vi det första av två mycket intressanta avgöranden i samma entreprenadrättsliga tvist mellan byggföretaget Myresjöhus och 62 privatpersoner.

7: NJA 2015 s. 110 (Enstegstätade fasader I; felet)

På sjunde plats hittar vi det första av två mycket intressanta avgöranden i samma entreprenad­rättsliga tvist mellan byggföretaget Myresjöhus och 62 privatpersoner. Föremålet för tvisten har under många år varit mycket uppmärksammat i media och resultatet av HD:s prövning har också blivit mycket omdebatterat, inte minst i byggbranschen.

Omständigheterna i korthet

Myresjöhus uppförde under åren 1999-2003 enfamiljshus åt ett stort antal privatpersoner (fastighetsägare) i Svedala kommun. Husen försågs med en särskild typ av väggkonstruktion, s.k. putsade enstegstätade fasader. Den i målet relevanta egenskapen hos ”enstegstätning” är att den till skillnad från tvåstegstätade fasader inte har någon luftspalt bakom fasadens yttre skikt.

Metoden med enstegstätade fasader var vid den aktuella tiden typgodkänd av SITAC (Svenskt Byggodkännande AB) och av Boverket. Det var en vedertagen och vanligt förekommande konstruktion vid nybyggnationer i Sverige under 90-talet och fram till och med 2007. År 2007 publicerade emellertid SP Sveriges Tekniska Forskningsinstitut en artikel i tidskriften Bygg & Teknik, som redovisade att problem med fuktinträngning hade uppkommit i många hus med enstegstätade fasader. Artikeln blev startskottet för en debatt rörande konstruktionen och antalet rapporter om fuktproblem och omfattade skador i byggnader med enstegstätade fasader ökade.

Sommaren 2010 väckte fastighetsägarna gemensamt talan mot Myresjöhus och gjorde gällande att de enstegstätade fasaderna utgjorde fel i var och en av entreprenaderna. Fastighetsägarna yrkade bl.a. att bolaget vid vite skulle förpliktas att avhjälpa felen, alternativt utge ersättning för fastighets­ägarnas avhjälpandekostnader.

Tingsrätten biföll fastighetsägarnas talan om ersättning.[1] Hovrätten ogillade den.

Frågan i HD var om användningen av enstegstätade fasader skulle anses utgöra fel eller inte.

HD förklarade att fel förelåg.

Varför är avgörandet intressant?

Vad som är intressant är framförallt HD:s metod för felbedömningen och renodlingen av denna till en objektiv fråga om riskfördelning – särskilt i ljuset av att bedömningen inte kan anses vara begränsad till konsumentförhållanden. Avgörandet kan innebära en ökad riskexponering för säljare av varor och tjänster även i kommersiella förhållanden.

I domen gör HD en inventering av rättsregler rörande fel, som resulterar i att den slutligen avgörande frågan kan formuleras relativt enkelt; har konstruktionen varit lämplig för sitt ändamål? Vägen dit kan sammanfattningsvis (och förenklat) beskrivas enligt följande.

Den i målet tillämpliga felregeln återfinns i standardavtalet ABS 95. Bestämmelsen innebär att fel föreligger om resultatet av entreprenadarbetena avviker från vad som har avtalats, eller inte motsvarar de krav som kan ställas på entreprenörens fackmässighet. Bestämmelsen i fråga motsvarar felreglerna i konsumenttjänstlagen, för vilka ledning kan hämtas hur motsvarande felbestämmelse i konsumentköplagen. Denna är i sin tur är likalydande med felregeln i köplagen och nära nog även felregeln i 4 kap. 19 § jordbalken. Sistnämnda bestämmelser innehåller även en övergripande regel om att fel föreligger om varan/egendomen avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta. Med utgångspunkt i denna genomgång konstaterar HD att ABS 95 ska förstås på det sättet att beställaren enligt avtalet har rätt till den standard/det resultat som denne haft fog att förutsätta – och en avvikelse därifrån innebär att fel föreligger.

Nästa fråga är således vad fastighetsägarna haft fog att förutsätta beträffande väggkonstruktionen? HD tar fasta på att ABS 95 (1 kap. 2 §) föreskriver att den part som har tillhandahållit handlingar jämte däri angivna konstruktioner svarar för riktigheten av dem. Med hänvisningar till NJA 2009 s. 388 (angående AB 72) och NJA 1997 s. 290 (angående 4 kap. 19 § jordabalken) konstaterar HD att detta innebär att den angivna konstruktionen ska vara lämplig för sitt avsedda ändamål.

Med den avgörande frågan sålunda etablerad och formulerad, är den också relativt enkel för HD att besvara. Är en väggkonstruktion – som enligt utredningen i hovrätten medför betydande risk för problem med mögel, röta och dålig lukt – lämplig för sitt ändamål? Nej. Alltså föreligger fel.

Flera intressanta aspekter av felansvaret tydliggörs genom HD:s resonemang. Kravet på fackmässigt utförande är bara en minimistandard. Oavsett vilket resultat parterna har avtalat om ska utförandet alltid vara fackmässigt. Det förhållandet att utförandet bevisligen har varit fackmässigt utesluter emellertid inte fel ändå föreligger. Den frågan får avgöras utifrån vad parterna har avtalat. Vad parterna har avtalat kan i sin tur bestämmas med hjälp av olika abstrakta normer, och därigenom komma att innefatta en helt annan högre standard.[2]

Frågan om fel blir på detta vis en ren fråga om riskfördelning. Det som gör att metoden för felbedömningen blir särskilt intressant i detta avgörande är att den enstegstätade fasaden var vedertagen och utgjorde godkänd standard enligt branschexpertis och myndigheter vid användningstillfället. Byggentreprenören Myresjöhus låg inte heller på något sätt bakom konstruktionen, utan hade endast använt denna vid utförandet av entreprenaderna (i förlitan på nyssnämnda expertis och vederhäftighet, såvitt kan förstås). Det är inte ens säkert att Myresjöhus hade kunnat upptäcka bristen i konstruktionen vid en utredning inför användningen. Dessa omständigheter har i princip saknat betydelse för felbedömningen. Frågan är istället vem som ska bära risken för att en konstruktion – som alla trodde var bra – senare visar sig vara dålig. Svaret är entreprenören i det enskilda fallet.[3]  

En annan intressant aspekt av HD:s test avseende vad beställaren haft fog att förutsätta vid tidpunkten för avtalets ingående, är att bedömningen i realiteten sker ex post facto och med utgångspunkt i konsekvenserna för beställaren. Man hade kunnat tänka sig invändningar som går ut på att beställaren inte kan ha fog att förvänta sig något som går utöver vad som är allmänt känt eller brukligt vid tidpunkten för avtalets ingående, eller liknande. Den typen av invändningar får emellertid i princip inte någon relevans när det är utrett vad resultatet blev i verkligheten och detta ställs i relation till ändamålet med konstruktionen eller prestationen. [4]

Såsom domskälen är utformade kan resonemanget kring felansvaret och riskfördelningen inte anses vara begränsat till konsumentförhållanden, och inte heller till entreprenadavtal. HD:s användning av köplagen, 4 kap. jordabalken och rättsfallet NJA 2009 s. 388 (angående AB 72, numera AB 04) ger tvärtom stöd för att synsättet har generell räckvidd. Köplagen och standardavtal såsom AB 04 har dessutom ett betydande normvärde för samtliga avtalstyper som rör eller kan liknas vid tillhandahållande av varor eller tjänster. Vad gäller konsumentskyddshänsyn ligger det nära till hands att anta att dessa har spelat en roll i bedömningen, i vart fall i bakgrunden. I domskälen berör HD emellertid sådana hänsyn endast i en mening, och då med orden att riskfördelningen (som alltså etablerats med stöd av regler som gäller mellan näringsidkare) är ”särskilt” motiverad på konsumentområdet (domen p. 18).       

Sammanfattningsvis tydliggör avgörandet att naturagäldenären (t.ex. entreprenören, säljaren eller tjänsteleverantören) enligt allmänna regler bär en betydande risk för sin prestation. Vid utformningen av avtalsvillkoren, särskilt vad gäller beskrivningen av prestationen och regleringen av ansvarets omfattning, finns det skäl för naturagäldenären att överväga vilka faktorer som har, respektive inte har, betydelse för bedömningen av prestationen riktighet. För denna bedömning har det inte nödvändigtvis någon betydelse hur korrekt och oklanderligt den presterande parten har agerat, eller vilka stränga nationella eller internationella standarder eller branschnormer prestationen uppfyller eller om omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser ligger bakom prestationen. Det spelar inte heller nödvändigtvis någon roll om det varit omöjligt för den presterande parten att upptäcka bristen.

I avgörandet tog HD endast ställning till frågan om fel förelegat i entreprenaderna. Frågan om Myresjöhus slutligen skulle ansvara gentemot fastighetsägarna och avhjälpa felen eller utge ersättning prövades i en separat dom som meddelades senare under 2015. Den prövningen innefattade bl.a. frågan om felet kunde anses ha sin grund i entreprenörens vårdslöshet. Myresjöhus användning av den vedertagna och godkända konstruktionen med enstegstätade fasader kunde väl i vart fall inte anses vårdslös? Eller?

_______

 

 


[1] Detta gällde dock inte de av fastighetsägarna som inte var ursprungliga avtalsparter med Myresjöhus, utan hade förvärvat sitt enfamiljshus av annan fastighetsägare efter uppförandet.

[2] HD påpekar i domskälen att resonemang kring s.k. utvecklingsfel saknar betydelse när fråga är om att bedöma vad parterna har avtalat. 

[3] Resultatet kan möjligen uppfattas som något hårt mot entreprenören i en större kontext, men i relationen mellan entreprenören och den enskilda fastighetsägaren i det här fallet är det svårt att tycka att riskfördelningen är något annat än rimlig.  

[4] Detta är en konsekvens av den metod HD har valt. Metoden är effektiv och klarsynt, men inte utan alternativ. HD bör ha haft relativt stor frihet att ta sig an frågeställingen på andra sätt. Av i vart fall förarbetena till köplagen framgår att det överlämnas åt rättstillämpningen att närmare bedöma vilka fall av fel som ska omfattas av den allmänna regeln om köparens befogade förutsättningar (se t.ex. prop. 1988/89:76 s. 87). Såtillvida kan valet av metod sägas innefatta en lösning som placerar större risk på naturagäldenären. 

HD: upphovsrätt i Arbetsdomstolen

Om man som arbetsgivare låter inhyrd eller anställd personal producera upphovsrättsskyddade verk, såsom filmer och figurer, vem äger då rättigheterna? Charlotte Forssander beskriver i vår seminarieserie ’Highlights från HD’ en dom rörande barnprogrammet Babblarna som prövats i Arbetsdomstolen.
25 juni 2020 Highlight HD

HD: Den ej återuppväckta fodran

Silvia Pavlica Dahlberg presenterar ett HD-mål som behandlar frågan om preskription.
20 augusti 2019 Highlight HD

HD: Advokatens skadeståndsansvar

Yohanna Öhrnegård och Fredrik Sonander presenterar ett HD-avgörande som beskriver advokatens skadeståndsansvar.
17 maj 2019 Highlight HD