Nyhet HD stärker borgenärens rätt vid utmätning - trots att gäldenären har lagens ordalydelse på sin sida

1 juni 2016 Highlight HD

På sjätte plats hamnar ett exekutionsrättsligt avgörande som sätter systemet i utsökningsbalken på prov.

Highlights från HD #6 Mål nr Ö 1132-15 (Bättre rätt till utsökningsfordringen)

På sjätte plats hamnar ett exekutionsrättsligt avgörande som sätter systemet i utsökningsbalken på prov. I beslutet behandlar en oenig Högsta domstol flera frågor av stor betydelse för ett effektivt utmätningsförfarande. Av intresse, både i sak och principiellt, är också justitierådet Stefan Lindskogs särskilda tillägg, vilket behandlas mot slutet av artikeln.

Omständigheterna i korthet

En fysisk person hade en fordran om 5 miljoner kronor mot ett bolag (gäldenärsbolaget). Fordringen i fråga överläts till en tredje man, som väckte talan mot gäldenärsbolaget och yrkade betalning av beloppet.

Domstolen förpliktade gäldenärsbolaget att utge 5 miljoner kronor jämte ränta och rättegångskostnader. Domen vann laga kraft.

Den sålunda domfästa fordringen överläts sedan vidare till en annan tredje man, som med stöd av domen ansökte om utmätning mot gäldenärsbolaget. I april 2013 utmätte Kronofogdemyndigheten ett belopp om 8 miljoner kronor hos gäldenärsbolaget.

I juni 2013 väcktes en återvinningstalan mot de två tredje män som hade förvärvat fordringen. Den ursprungliga innehavaren av fordringen (den fysiska personen) hade försatts i konkurs och en konkursborgenär yrkade återvinning av de rättshandlingar genom vilka fordringen hade överlåtits.  

Målet handlar om hur denna återvinningstalan påverkar utmätningsförfarandet.[1]

I målet var utmätningsförandet i ett slutskede när frågan om återvinningstalan aktualiserades. En tvist rörande utmätta medel kan få betydelse även på ett så sent stadium av utmätningsprocessen.

I 13 kap. UB, som bl.a. reglerar utbetalning av influtna medel, finns bestämmelser om att utmätnings­sökanden i vissa fall inte kan få ut pengarna utan att ställa säkerhet för beloppet. Det handlar framförallt om situationer i vilka det relevanta avgörandet ännu inte har vunnit laga kraft (13 kap. 14 § 1, 2 och 4 UB). Av 13 kap. 14 § 5 följer emellertid också att medlen inte får betalas ut utan att säkerhet ställs om ”tvist råder om vem som är betalningsberättigad”.

Med hänvisning till sistnämnda bestämmelse gjorde gäldenärsbolaget gällande att pengarna hos Kronofogdemyndigheten inte fick betalas ut till utmätningssökanden med mindre än att denne ställde säkerhet. Detta föranledde den konkreta frågan i målet, nämligen om återvinningstalan kunde anses utgöra en sådan tvist om vem som är betalningsberättigad, som innebär hinder mot utbetalning utan säkerhet.

Tingsrätten och hovrätten fann att så var fallet och biföll gäldenärsbolagets begäran om säkerhet.

Det gjorde inte HD.

Varför är avgörandet intressant?

Avgörandets plats på denna lista motiveras framförallt av två skäl. Det första avser det materiella resonemanget i beslutet och det förhållandet att HD stärker borgenärens rätt i utmätningsförfarandet, trots att gäldenären har lagtextens ordalydelse på sin sida.

Det andra rör domskälens utformning, som än en gång väcker den intressanta frågan om vad HD kan och bör ta ställning till och uttala sig om inom ramen för prövningen av en viss tvist.[2] 

Av intresse är också skillnaderna i majoritetens (Stefan Lindskog, Svante O. Johansson och Gudmund Toijer) och minoritetens (Lars Edlund och Ann-Christine Lindeblad, referent) resonemang.

HD:s resonemang kring problemet och tolkningen av 13 kap. 14 § 5 UB är relativt utförligt. Sammanfattningsvis och förenklat kan detta beskrivas enligt följande.

Som en utgångspunkt för tolkningen av den aktuella bestämmelsen anför HD att denna bör ske med viss restriktivitet, eftersom kravet på säkerhet ska ses som ett undantag från huvudregeln om att influtna medel ska redovisas så snart som möjligt (13 kap. 1 § UB). En annan utgångspunkt förfaller vara att förarbetena inte kan anses ge några klara besked i fråga om vilka tvistesituationer som avses i bestämmelsen.

HD konstaterar att ordalydelsen ”tvist om vem som är betalningsberättigad” inte ”utesluter” en tolkning som omfattar tvister om bättre rätt till utsökningsfordringen.[3] Därefter gör HD emellertid en ändamålsinriktad tolkning med fokus på framförallt följande argument:

Till skillnad från tvister rörande bättre rätt till den utmätta egendomen eller dess surrogat, har Kronofogdemyndigheten vid tvist om bättre rätt till utsökningsfordringen inte möjlighet enligt UB att genom föreläggande framtvinga en rättslig prövning av saken. Detta innebär bl.a. att man inte kan se när hindret mot utbetalning utan säkerhet upphör. Utmätningssökanden skulle därför riskera att behöva vänta på sin rätt under lång tid.

Med tyngdpunkten på dessa argument blev HD:s slutsats alltså att tvister om bättre rätt till utsökningsfordringen inte ska föranleda skyldighet att ställa säkerhet, oaktat att UB i och för sig ger utrymme för det. Detsamma ska också gälla oavsett om påståendet rörande utmätningssökandens bristande rätt härrör från en tredje man eller från utmätningsgäldenären.[4] 

Genom resonemanget kan HD sammantaget sägas ha prioriterat borgenärens intressen framför gäldenärens och stärkt borgenärens rätt i utmätningsförfarandet. Gäldenärens intressen i sammanhanget är inte obetydliga. De innefattar bl.a. att kunna betala med befriande verkan och undgå dröjsmålspåföljder.

Lars Edlund och Ann-Christine Lindeblad delade inte majoritetens uppfattning, utan fann att sökanden var skyldig att ställa säkerhet. Den största skillnaden i deras resonemang, jämfört med majoritetens, synes vara att de inte har fäst lika stor vikt vid Kronofogdemyndighetens (förmodade) avsaknad av möjlighet att framtvinga en rättslig prövning, utan har intagit ett mer pragmatiskt synsätt i den delen.

Argumentationssätten skiljde sig också något åt i beslutet. Majoritetens argumentation kan sägas ha varit mer konsekvensorienterad och samhällsnyttoinriktad, under det att minoritetens var mer systematisk och normrationell.

Stefan Lindskog skrev ett särskilt tillägg till beslutet. Det är resonemanget i tillägget, i förening med vissa av domskälen, som för tankarna till frågan om vad HD kan och bör ta ställning till och uttala sig om vid prövningen av en viss tvist.

Det särskilda tillägget inleds enligt följande:

”I ärendet tar Högsta domstolen ställning till endast huruvida 13 kap. 14 § 5 utsökningsbalken är tillämplig vid konkurrerande anspråk på influtna medel som en följd av konkurrerande anspråk på utsökningsfordringen. Frågan ifall bestämmelsen i 3 kap. 21 § andra stycket då på invändning av utmätningsgäldenären kan tillämpas lämnas öppen (se p. 20 i avgörandet). Inte heller ställs frågan, hur Kronofogdemyndigheten bör hantera den situationen att en tredje man i utmätningsärendet gör gällande bättre rätt än utmätningssökanden till utsökningsfordringen, på sin spets i målet, eftersom påståendet om bättre rätt (i form av ett återvinningsanspråk) kommer från utmätningsgäldenären. Mitt ställningstagande i den fråga som Högsta domstolen avgjort har dock innefattat överväganden även rörande dessa frågor, och jag har funnit anledning att kortfattat redogöra för de slutsatser jag då har dragit.”

Därefter redovisar Stefan Lindskog sin syn på de två berörda frågorna vilka skulle kunna beskrivas som viktiga och föranledda av tvisten, men inte direkt nödvändiga att besvara för att avgöra den konkreta tvistefrågan i målet. Resonemanget i tillägget leder bland annat till slutsatsen att utmätnings­gäldenärens invändning bör kunna leda till ett framgångsrikt verkställighetshinder enligt grunderna för 3 kap. 21 § andra stycket UB. Det innehåller också motiverade anvisningar för hur Kronofogde­myndigheten skulle kunna hantera det problem som aktualiseras i målet (utöver frågan om ställande av säkerhet).

Under arbetet med beslutet har justitieråden möjligen haft en diskussion om de två aktuella frågorna, och huruvida dessa skulle beröras i domskälen eller inte. Oavsett hur det förhåller sig med den saken kan det diskuteras hur HD bör hantera i dylika frågor. I skälen? I till eventuella särskilda tillägg från enskilda justitieråd? Eller inte alls? En anslutande fråga är om det finns skäl att förvänta sig att den fortsatta utvecklingen av HD 2.0 innefattar en ökad beröring av sådana frågor i skälen.[5]

Av utrymmesskäl låter sig frågeställningen inte behandlas tillräckligt genomgripande här. Jag ska dock beröra några argument i saken. Som skäl för att HD inte bör uttala sig om något annat än den specifika rättsfrågan brukar bl.a. anföras att HD inte har något sådant mandat, att sådana uttalanden inte blir bindande och skapar osäkerhet om vad som gäller, samt att sådana uttalanden inte blir lika väl genomtänkta eftersom det inte är ”skarpt läge” i målet och frågan sannolikt inte har processats av parterna och deras ombud i målet.      

Frågan kan emellertid även betraktas från ett annat perspektiv. Skälet till att HD överhuvudtaget prövar ett förmögenhetsrättsligt mål framgår nästan alltid av 54 kap. 10 § 1 RB; det vill säga ”det är av vikt för ledning av rättstillämpningen”.

Bedömningen huruvida sådan vikt för ledning av rättstillämpningen förligger, har anförtrotts HD. Saken skulle också kunna beskrivas som så att parternas intressen av tvistefrågan har slutligt avgjorts i hovrätten. I HD prövas tvisten endast om samhället har ett intresse av den, låt vara att även parterna får svar på sin fråga. Vad ligger det då i samhällets intresse att HD gör när tvisten väl prövas?

När den frågan övervägs kan man till att börja se på tvisten på olika sätt. Den kan å ena sidan betraktas utifrån den specifika rättsfråga som föranleds av parternas yrkanden i målet. Å andra sidan kan den också betraktas utifrån det problem aktualiseras av omständigheterna i målet. Problemet berör typiskt sett fler intressen (och intressekonflikter) än den specifika rättsfrågan.

Oavsett vilket synsätt man antar, fordrar bedömningen av en specifik rättsfråga oftast överväganden även av andra näraliggande frågor (som föranleds av problemet). Detta fordras exempelvis för att kunna göra systematiska och konsekvensorienterande överväganden av frågan. Detsamma gäller för parterna och deras ombud vid deras argumentation i frågan.

Låt oss anta att samtliga justitieråd i målet har övervägt de frågor som behandlas i Stefan Lindskogs tillägg. Det bör med fog kunna påstås att det samlade antalet timmars tankeprocess hos justitieråden representerar ett betydande ekonomiskt och rättsligt värde för samhället. Frågan är hur den tillgången på bästa sätt ska tas tillvara.

En näraliggande fråga är vad till exempel Kronofogde­myndigheten har störst nytta av i sitt dagliga arbete. Ingen vägledning, eller vägledning från några av landets skickligaste jurister, som måhända inte är bindande och möjligen inte härrör ur ett skarpt läge. Ett skarpt läge som kanske uppkommer frekvent hos myndigheten men når HD först om ett okänt antal år, eller inte alls.

Frågeställningen är inte enkel och det finns många andra betydelsefulla argument att överväga. En fortsatt debatt i ämnet bör dock under alla förhållanden ligga i samhällets intresse.

[1] Utsökningsbalken innehåller ett flertal bestämmelser som reglerar den omständigheten att tvist på ett eller annat sätt uppstår beträffade medel som influtit genom utmätning. En sådan tvist kan exempelvis handla om att utmätningsgäldenären själv gör anspråk på medlen, genom en invändning om att utsökningsfordringen redan har betalats eller att denna ska gå i avräkning mot en kvittningsgill exekutionstitel. Den situationen regleras av bestämmelserna om hinder mot verkställighet i 3 kap. 21 § UB. En tvist kan också avse det förhållandet att en tredje man gör gällande bättre rätt till den utmätta egendomen. Beträffande den situationen finns bestämmelser i 4 kap. 20 och 21 § § UB som ger Kronofogdemyndigheten en möjlighet att förelägga den tredje mannen att inom viss tid väcka talan, och på så vis framtvinga ett avgörande i frågan.

[2] Jfr “Obiter-frågan” i inledningen av denna artikelserie.

[3] Det skulle möjligen kunna anföras att ordalydelsen ger mer stöd än så åt tolkningen i fråga, eftersom den som har bättre rätt till utsökningsfordringen också är den som är betalningsberättigad.

[4] Beträffande den situationen att invändningen härrör från tredje man tar HD upp ett annat viktigt skäl, nämligen att dennes anspråk kan tas tillvara på andra sätt under hela utmätningsförfarandet (beslutet punkt 17). Huruvida detsamma gäller för det fall invändningen framställs av utmätningsgäldenären lämnas dock öppet i avgörandet (beslutet punkt 20). Jag återkommer till detta strax nedan. 

[5] Det förekommer avgöranden under 2016 som antyder att så skulle kunna vara fallet, se t.ex. avgörandet i mål nr T 3313-14 (Emissionsgarantin).

HD: upphovsrätt i Arbetsdomstolen

Om man som arbetsgivare låter inhyrd eller anställd personal producera upphovsrättsskyddade verk, såsom filmer och figurer, vem äger då rättigheterna? Charlotte Forssander beskriver i vår seminarieserie ’Highlights från HD’ en dom rörande barnprogrammet Babblarna som prövats i Arbetsdomstolen.
25 juni 2020 Highlight HD

HD: Den ej återuppväckta fodran

Silvia Pavlica Dahlberg presenterar ett HD-mål som behandlar frågan om preskription.
20 augusti 2019 Highlight HD

HD: Advokatens skadeståndsansvar

Yohanna Öhrnegård och Fredrik Sonander presenterar ett HD-avgörande som beskriver advokatens skadeståndsansvar.
17 maj 2019 Highlight HD