Den nuvarande ellagen är från 1997. Sedan dess har lagen ändrats i stor omfattning för att hålla jämna steg med utvecklingen på de svenska och europeiska energimarknaderna. Ellagen har därför blivit svåröverskådlig, och terminologin återspeglar inte längre gällande EU-rätt. En genomgripande översyn har också behövts för att anpassa ellagen till det ändrade elmarknadsdirektivet (direktiv (EU) 2024/1711 om ändring av direktiven (EU) 2018/2001 och (EU) 2019/944).
Ellagen ersätts av två nya lagar, elmarknadslagen och lagen om elektriska ledningar. Elmarknadslagen omfattar marknadsfunktioner, systemansvar, konsumentskydd och andra kommersiella aspekter av elsektorn, medan lagen om elektriska ledningar reglerar nätkoncessioner för elektriska ledningar och tillhörande infrastruktur.
Genom elmarknadslagen uppdateras reglerna om balansansvar och anpassas för att närma sig EU-rättens terminologi. Enkelt uttryckt måste tillförseln av el till elnätet alltid motsvara uttaget. Svenska kraftnät har det driftmässiga ansvaret för att upprätthålla denna balans och kan handla upp balanstjänster från leverantörer av balanstjänster. Marknadsaktörerna måste också bidra genom att se till att det finns en balansansvarig part i varje uttags- och inmatningspunkt.
Den nya lagstiftningen drar en tydligare gräns mellan balansansvariga parter och leverantörer av balanstjänster. De balansansvariga parterna är ekonomiskt ansvariga för obalanser i sina leveranspunkter. I praktiken gör de prognoser över förbrukningen och köper el för att täcka underskott, eller säljer eventuellt överskott om den faktiska förbrukningen blir lägre än väntat. Leverantörerna av balanstjänster fyller en annan funktion genom att bidra till att korrigera obalanser i systemet, till exempel genom att tillhandahålla extra el med kort varsel.
I den nuvarande ellagen används inte uttrycket leverantör av balanstjänster. I stället finns en enda roll, den balansansvarige, som omfattar båda de funktioner som EU-rätten behandlar som separata. Enligt elmarknadslagen är en balansansvarig part en marknadsaktör, eller dennes valda företrädare, som ansvarar för aktörens obalanser, medan en leverantör av balanstjänster tillhandahåller balansenergi eller balanskapacitet för systemansvariga för överföringssystem. Rollerna utesluter inte varandra; en leverantör av balanstjänster kan själv vara, eller välja att utse, en balansansvarig part. Elmarknadslagens 11 kap. är utformat som ett komplement till EU:s elmarknadsförordning (förordning (EU) 2019/943) och EU:s balansförordning (förordning (EU) 2017/2195) snarare än som ett fristående svenskt regelverk.
Begreppet nätföretag ersätts av begreppet systemansvarig, vilket utgör ett paraplybegrepp som delas upp i två roller. Systemansvariga för överföringssystem ansvarar för det nationella överföringssystemet med hög spänning, medan systemansvariga för distributionssystem ansvarar för region- och lokalnäten. I Sverige är Svenska kraftnät den huvudsakliga systemansvariga för överföringssystem och innehar det nationella överföringssystemet. Ett antal andra företag är systemansvariga för distributionssystem. Elanvändarna köper i sin tur sin el från elleverantörer, som använder distributionssystemen för att leverera den. Den nya terminologin syftar till att tydliggöra ansvarsfördelningen och säkerställa överensstämmelse med tillämpliga EU-rättsakter.
Svenska kraftnät kommer inte längre att formellt vara systemansvarig myndighet. I stället flyttas tillsynsansvaret för driftsäkerheten till Energimarknadsinspektionen. Svenska kraftnät behåller dock sina operativa befogenheter och sitt ansvar som systemansvarig för överföringssystem, inklusive rätten att begära att leverantörer av balanstjänster och elproducenter ökar eller minskar inmatningen eller uttaget av el när det behövs för att upprätthålla systemets stabilitet.
Genom den nya lagstiftningen avskaffas det tidigare systemet där elanvändare som inte väljer elleverantör anvisas en elleverantör. Enligt den nya lagstiftningen kommer elanvändare som inte aktivt har valt en elleverantör inte att få tillgång till el förrän de gör det.
Den nya lagstiftningen inför ett system med leveransskyldiga sistahandsleverantörer för att säkerställa att elanvändare som inte kan ingå avtal med den elleverantör de föredrar fortfarande har ett sätt att teckna elavtal. Den elleverantör som har störst marknadsandel inom respektive lokalnätsområde utses till leveransskyldig sistahandsleverantör. Som huvudregel får denna elleverantör inte vägra att ingå avtal om leverans av el med elanvändare inom sitt område – den får dock kräva säkerhet av elanvändare med bristande kreditvärdighet. Elanvändare som får el från den leveransskyldiga sistahandsleverantören kommer att kunna välja bland leverantörens ordinarie marknadserbjudanden, vilket ger dem tillgång till konkurrenskraftiga villkor.
Bestämmelserna om leveransskyldiga sistahandsleverantörer träder i kraft den 1 juli 2027, sex månader efter att huvuddelen av lagstiftningen har trätt i kraft. Övergångsbestämmelser kommer att gälla för befintliga anvisade elavtal, som fortsätter att gälla till och med den 30 juni 2027.
Genom elmarknadslagen införs regler om energidelning av el från förnybara energikällor. Enligt reglerna får en elanvändare förbruka förnybar el som har producerats på en annan plats om (i) elanvändaren helt eller delvis äger, leasar eller hyr produktionsanläggningen, eller (ii) rätten till elen har överlåtits av den som producerar elen, under förutsättning att överlåtaren inte har deltagande i flexibilitets- eller energieffektivitetssystem som sin huvudsakliga kommersiella eller yrkesmässiga verksamhet.
Energidelning är ett sätt för elanvändare att kvalificera sig som “aktiva kunder” enligt direktiv (EU) 2019/944. Aktiva kunder får överlåta sin rätt till delad el till andra aktiva kunder utan att behöva bli elleverantörer.
Energidelning är tillåten varsomhelst inom samma elprisområde. Företag får endast delta om deras sammanlagda installerade kapacitet inte överstiger 6 MW. Det måste också finnas en balansansvarig part i varje inmatningspunkt som används för energidelning. Energidelning får inte heller utgöra deltagarens huvudsakliga kommersiella eller yrkesmässiga verksamhet – en gård eller ett företag får alltså dela överskottsel som en sidoverksamhet, men kommersiell elhandel inom ramen för energidelning är inte tillåten.
Lagstiftningen inför också organisatörer av energidelning, det vill säga tredje parter som deltagarna kan utse för att underlätta energidelningen. Organisatörer kan till exempel sköta anmälningar, kommunikation, tekniska installationer eller fakturering. Om en organisatör sköter faktureringen yrkesmässigt omfattas den av konsumentskyddsskyldigheter som liknar dem som gäller för elleverantörer. Småskalig energidelning är dock undantagen från vissa av elleverantörernas skyldigheter.
Energidelning kan sänka deltagarnas elkostnader, eftersom elleverantören vid debitering ska dra av den delade elen från deltagarens totala uppmätta förbrukning. För elleverantörerna innebär de nya reglerna dock lägre intäkter från deltagande elanvändare samt ökade administrativa kostnader, eftersom leverantörerna måste föra register över dessa elanvändare och ta fram system för att beräkna avdragen. Leverantörerna får i viss mån kompensera sig för dessa kostnader och det tillhörande intäktsbortfallet, men får inte erbjuda deltagare i energidelning sämre villkor än andra elanvändare om inte skillnaden kan motiveras på objektiva skäl. Mer detaljerade regler om metoderna för att beräkna avdraget framgår inte av elmarknadslagen, utan kommer meddelas i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.
En stor del av reformen är redaktionell och syftar främst till att förtydliga den svenska lagstiftningen och anpassa den till EU-rätten. Reformen får trots detta praktiska konsekvenser för flera kategorier av marknadsaktörer. Elanvändare måste nu aktivt välja elleverantör för att få el, och det nya regelverket för energidelning kan ge dem möjlighet att delta i energidelning och dra nytta av förnybar energi. Systemansvariga för distributionssystem får nya uppgifter, bland annat att identifiera den elleverantör som har störst marknadsandel inom deras lokalnätsområde och offentliggöra denna uppgift som ett led i att utse leverantören till leveransskyldig sistahandsleverantör. Elleverantörer kan ställas inför nya utmaningar, eftersom elanvändare som i dag har ett anvisat elavtal aktivt måste välja att stanna kvar hos sin nuvarande leverantör eller annars flyttas till den leveransskyldiga sistahandsleverantören. Dessa leverantörer kan därför behöva intensifiera sin marknadsföring för att få sådana elanvändare att gå över till ordinarie elavtal. Omvänt kan de elleverantörer som har störst marknadsandel inom ett nätområde få fler kunder genom att utses till leveransskyldig sistahandsleverantör. Eftersom leveransskyldiga sistahandsleverantörer som huvudregel kommer att vara skyldiga att ingå avtal med elanvändare inom sitt område, inklusive elanvändare med bristande kreditvärdighet (dock med rätt att kräva säkerhet), kommer dessa leverantörer sannolikt att behöva stärka både sin operativa kapacitet och sin hantering av kreditrisker.
Huvuddelen av den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 2027 och vissa bestämmelser sex månader senare. Med endast några månader kvar till ikraftträdandet bör marknadsaktörerna – däribland elleverantörer, systemansvariga för distributionssystem och elanvändare – börja se över sina befintliga arrangemang, bedöma hur förändringarna påverkar dem eller deras verksamhet samt om befintliga avtal behöver ändras. Det blir också viktigt att följa regeringens kommande föreskrifter och myndigheternas vägledning, som kommer att innehålla närmare bestämmelser om tillämpningen av de nya lagarna.
