Den 3 november 2026 meddelade generaladvokat Maciej Szpunar sitt förslag till avgörande i mål C‑250/25, Like Company mot Google Ireland. Målet är det första där EU-domstolen ska ta ställning till hur upphovsrättsliga regler förhåller sig till generativ AI och har väckt stort intresse både hos rättighetshavare och från AI-industrin.
Bakgrunden är en tvist vid ungersk domstol mellan Like Company, som driver en nyhetsportal, och Google. Like Company gör gällande att Google genom AI-systemet ”Gemini” har gjort intrång i bolagets ensamrätt till sina presspublikationer, dels genom att utan samtycke använda artiklarna för att träna de språkmodeller som driver Gemini, dels genom att delvis återge artiklarna i systemets svar, exempelvis när en användare ber om en sammanfattning av en artikel.
Frågorna som den ungerska domstolen ställt till EU-domstolen handlar om tillåtligheten av att använda presspublikationer för att träna de språkmodeller som driver ett AI-system (”AI-modeller”) (frågorna 2 och 3), och om det utgör intrång i ensamrätten till presspublikationer när delar av en sådan publikation återges i ett AI-systems svar till användaren (frågorna 1 och 4).
Generaladvokat Szpunar anser att EU-domstolen inte bör besvara frågorna 2 och 3 om träning av AI-modeller, eftersom de är hypotetiska i det aktuella målet. Like Company har enligt Szpunar inte visat att bolagets presspublikationer faktiskt använts för att träna Gemini. Szpunar noterar att AI-systemet sannolikt kunde leverera sammanfattningar av materialet utan sådan träning eftersom AI-systemet även kan hämta information från webben i realtid, det vill säga efter att användaren ställt sin fråga men innan svaret genereras.
Szpunar redogör trots detta för sin syn på dessa frågor utan avsikt att ge ett slutgiltigt svar. Szpunar vill på så sätt skapa en ram för debatten och uppmärksamma EU-domstolen på att den bör gå varsamt fram i hanteringen av målet. Szpunar konstaterar att den tränade modellen inte innehåller några faktiska exemplar av träningsmaterialet (dvs. att modellen inte kan ”memorera” ett verk från träningsstadiet), utan att modellen istället består av abstrakta statistiska samband mellan ord. Med det sagt så är Szpunar av uppfattningen att det sker en form av exemplarframställning vid träningen. Därför faller träningen som sådan som utgångspunkt inom ensamrätten och kräver samtycke, om inte ett undantag är tillämpligt.
Den centrala frågan blir därför om undantaget för text- och datautvinning (”TDM-undantaget”) är tillämpligt. Undantaget möjliggör kopiering av lagligen tillgängligt material för automatiserad analys i syfte att utvinna information, såsom mönster och samband, om rättighetshavaren inte på lämpligt sätt har reserverat sig mot det. Trots att undantaget infördes med traditionell dataanalys i åtanke anser Szpunar att det i princip omfattar träning av AI-modeller, eftersom materialet då analyseras automatiserat för att utvinna de statistiska samband som blir modellens parametrar. Det förutsätter att materialet varit lagligen tillgängligt, att rättighetshavaren inte reserverat sig och att AI-utvecklaren vidtagit lämpliga åtgärder för att säkerställa att modellen inte ska genereraresultat som är identiska med träningsmaterialet. Inte heller det så kallade trestegstestet, som innebär att undantag från upphovsrätten bara får avse särskilda fall som inte strider mot verkens normala utnyttjande eller otillbörligt skadar rättighetshavarnas intressen, hindrar enligt Szpunar en sådan tillämpning.
När det gäller frågorna om Geminis output anser Szpunar att otillåten exemplarframställning av en presspublikation kan vara för handen om ett AI-system hämtar information från publikationen i realtid och därefter återger delar av den i sitt svar till användaren. Szpunar menar dock att något intrång inte föreligger om (i) AI-systemet har haft laglig tillgång till publikationen på så sätt att systemet inte har kringgått en teknisk spärr eller en betalvägg, och (ii) AI-systemet i sitt svar endast återger publikationens faktainnehåll snarare än dess uttrycksform.
I förslaget till avgörande klargör Szpunar också under vilka förutsättningar AI-leverantörer bör kunna hållas ansvariga för de exemplarframställningar som sker genom deras AI-system. Utgångspunkten är att det i första hand är användaren som ansvarar när AI-systemet på dennes instruktion återger en artikel. AI-leverantören kan dock också hållas ansvarig om intrånget är inbyggt i leverantörens affärsmodell, eller om leverantören inte har vidtagit de åtgärder som kan förväntas av en rimligt aktsam aktör för att motverka intrång, exempelvis genom filter som säkerställer att svaren inte ligger för nära de hämtade artiklarna.
Även om Szpunars förslag till avgörande inte är bindande, och det återstår att se hur EU-domstolen väljer att besvara den ungerska domstolens frågor, så ger förslaget flera intressanta indikationer på hur de upphovsrättsliga frågor som AI-utvecklingen ger upphov till kan komma att besvaras.
Till att börja med förespråkar Szpunar en mellanväg i fråga om intrångsgörande output som får anses relativt skonsam mot AI-leverantörerna: även om återgivning av mer än faktainnehållet kan utgöra intrång, ansvarar leverantören som utgångspunkt inte för enstaka intrång så länge den vidtagit rimliga åtgärder för att motverka dem. Det återstår att se hur resonemangen skulle tillämpas på exempelvis konst eller musik, och om EU-domstolen följer förslaget. Förslaget kan dock tolkas som ett uttryck för en farhåga att upphovsrätten och de närstående rättigheterna ska hämma AI-utvecklingen i Europa – en oro som Szpunar själv berör när han lyfter fram vikten av digital suveränitet och europeiska AI-modeller, och som sannolikt speglar rädslan för att Europa ska hamna efter USA och Kina i det avseendet.
Om EU-domstolen följer generaladvokatens förslag och inte besvarar frågorna om träning riskerar målet samtidigt att bli en besvikelse för den som hoppas på klargöranden. Det är förmodligen just dessa frågor som är viktigast för både AI-leverantörer och rättighetshavare, eftersom de berör själva grunden för hur en generativ AI-modell byggs upp.
Szpunars allmänna resonemang om träning ger ändå en antydan om hur EU-domstolen kan komma att se på frågorna. Särskilt intressant är att han avvisar tanken att en AI-modell kan ”memorera” ett verk. I Landgericht Münchens avgörande i GEMA v. OpenAI fann den tyska domstolen att ChatGPT:s förmåga att återge sångtexter ordagrant visade att texterna memorerats av modellen, att memoreringen utgjorde en otillåten exemplarframställning och att TDM-undantaget inte omfattade sådana kopior. Med Szpunars syn på memorering hade samma slutsatser inte varit möjliga. Szpunars synsätt ligger närmare det som High Court i England och Wales intog i Getty Images v. Stability AI och är svårt att förena med den tyska domstolens slutsatser. Diskrepansen mellan domstolarnas tolkningar av tekniska fakta illustrerar komplexiteten i de AI-relaterade frågor som EU-domstolen har att ta ställning till, och vi ser fram emot att se hur EU-domstolen väljer att angripa dessa frågor.