Den 9 juni 2026 antog riksdagen prop. 2025/26:228 om ett modernt och anpassat regelverk för krigsmateriel. Propositionen innehåller bland annat reviderade riktlinjer för tillståndsprövning enligt lagen (1992:1300) om krigsmateriel, nya undantag från tillståndskrav för underleverantörer inom försvarsindustrin, utökade rapporteringsskyldigheter för tillståndsinnehavare samt ett nytt krav på vapentillverkartillstånd enligt den nya vapenlagen (2026:408) som trädde i kraft 1 juni 2026. Lagändringarna träder i kraft den 1 augusti 2026.
Syftet med exportkontroll av krigsmateriel är att säkerställa att produkter och teknik inte går till för Sverige oacceptabla mottagare. Enligt lagen om krigsmateriel krävs det tillstånd för att bedriva verksamhet som rör tillverkning, tillhandahållande och utförsel av krigsmateriel ur Sverige samt tillhandahållande av tekniskt bistånd avseende krigsmateriel. Den grundläggande utgångspunkten för tillståndsprövningen är att tillstånd endast får lämnas om det finns säkerhets- eller försvarspolitiska skäl för det och att tillståndsgivningen inte strider mot Sveriges internationella förpliktelser eller Sveriges utrikespolitik i övrigt. Inspektionen för strategiska produkter (”ISP”) är den myndighet som prövar frågor om tillstånd enligt lagen om krigsmateriel.
Styrande för tillståndsgivningen är de så kallade riktlinjerna, som består av vägledande uttalanden från regeringen i förarbetena till lagen om krigsmateriel. Av riktlinjerna har det tidigare framgått att tillstånd att exportera krigsmateriel eller kunnande, eller annan samverkan med någon i utlandet beträffande krigsmateriel, endast får medges om det behövs för att tillgodose ett behov av materiel eller kunnande hos det svenska försvaret, eller om det annars finns säkerhetspolitiska skäl för det, under förutsättning att tillståndsgivningen inte strider mot principerna för Sveriges utrikespolitik. Historiskt har riktlinjerna alltså betonat det svenska försvarets behov, även beträffande frågor som rör export eller annan samverkan med andra stater.
Sveriges medlemskap i försvarsalliansen NATO innebär åtaganden att bistå allierade med att upprätthålla och utveckla försvarsförmågan inom alliansen, vilket påverkar förutsättningarna för svensk exportkontroll av krigsmateriel. Av den anledningen revideras nu riktlinjerna för tillståndsprövningen enligt lagen om krigsmateriel, för att tydliggöra att det kan föreligga försvars- och säkerhetspolitiska skäl att medge tillstånd, om det behövs för att säkerställa en allierads behov av materiel eller kunnande. Tillståndsgivningen kommer således inte vara präglad av det svenska försvarets behov i samma utsträckning som tidigare.
Förändringarna i riktlinjerna bedöms få positiva konsekvenser på tillväxten för den inhemska försvarsindustrin. Nya och oetablerade försvarsföretag ges enligt regeringen större möjligheter att tillverka, tillhandahålla och exportera krigsmateriel eller tekniskt bistånd till en allierad stat, eftersom det numera inte nödvändigtvis måste föreligga ett motsvarande intresse från det svenska försvaret eller svenska myndigheter.
I tillägg till de reviderade riktlinjerna bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om undantag från tillståndskrav för tillverkning av delar av krigsmateriel och tillhandahållande av krigsmateriel för vissa underleverantörer. Skälen bakom detta är bland annat att minska den administrativa bördan för ISP, systemtillverkare och underleverantörer, och samtidigt stärka incitamenten för tillståndshavare att behålla leveranskedjor i Sverige.
I praktiken innebär lagändringarna att regeringen kommer att kunna föreskriva undantag från tillståndsplikten för underleverantörer som av en tillståndsinnehavare getts i uppdrag att bedriva specifik tillverkning, exempelvis tillverkning som helt eller till stor del är baserad på beställarens underlag, eller bearbetning och andra tjänster som utförs på befintligt material, där militära egenskaper påförs produkterna i fråga. Tillståndsplikt kommer således inte längre att gälla för vissa underleverantörer inom försvarsindustrin.
Undantaget omfattar även underleverantörers leverantörer, alltså uppdrag i både direkta och indirekta led. ISP bedömer att antalet tillståndsinnehavare enligt lagen om krigsmateriel kommer att minska från ungefär 450 till ungefär 300 innehavare. En viktig begränsning är att undantaget inte omfattar tillverkning av egenutvecklade produkter, där tillverkaren har för avsikt att tillhandahålla produkterna till flera aktörer på marknaden, även om det vid tillfället för tillverkningen endast finns en köpare av produkten.
För att säkerställa en god tillsyn även över underleverantörer föreslog regeringen att den som innehar ett tillstånd för tillverkning av krigsmateriel ska åläggas en utökad skyldighet att i sin årliga deklaration till ISP inkomma med uppgifter om underleverantörer. I praktiken innebär detta alltså att lättnaden i tillståndskraven för underleverantörerna medför att tillståndshavare åläggs en utökad rapporteringsskyldighet om underleverantörerna. Rapporteringsskyldighetens närmare innebörd kommer att framgå på förordningsnivå.
Idag regleras i princip all tillverkning av skjutvapen av lagen om krigsmateriel. Beviljande av tillstånd för att tillverka skjutvapen faller således i regel under ISP:s mandat. Genom prop. 2025/26:228 har riksdagen beslutat att tillverkning av vissa skjutvapen framöver i stället kommer att inordnas under vapenlagens tillståndsregler, med Polismyndigheten som tillståndsgivande myndighet. Detta innebär att tillstånd för tillverkning av vissa skjutvapen inte längre kommer att vara underkastade de säkerhets- och försvarspolitiska riktlinjer som styr ISP:s tillståndsprövning, utan i stället kommer att bedömas utifrån förutsättningar som liknar de befintliga kraven för vapenhandlartillstånd enligt vapenlagen. En konsekvens av lagändringarna kommer enligt regeringen bli att det blir möjligt att erhålla tillverkningstillstånd för skjutvapen för civila ändamål, exempelvis för jakt- och sportskytte.
Riksdagen har bifallit lagförslagen och förändringarna träder i kraft den 1 augusti 2026. Regeringen förväntas nu att utfärda relevanta lagar och besluta om förordningar som ska träda i kraft samtidigt som de nya lagarna. Framöver är det således viktigt att fortsatt bevaka regeringens arbete med implementeringen av de nya lagarna.
