EU-domstolen har i mål C-38/24 tagit ställning till om en arbetstagare omfattas av förbudet mot indirekt diskriminering på grund av funktionsnedsättning, samt om arbetstagaren har rätt till skäliga anpassningsåtgärder, när funktionsnedsättningen finns hos arbetstagarens barn.
Målet rörde en anställd som arbetade som stationsoperatör i tunnelbanan i Italien. Arbetet utfördes på olika platser i tunnelbanan med varierande arbetstider. Eftersom den anställde hade det huvudsakliga omsorgsansvaret för sitt allvarligt funktionsnedsatta barn, begärde den anställde att få arbeta fasta arbetstider mellan 08.30-15.00.
Arbetsgivaren erbjöd den anställde tillfälliga justeringar av arbetstiderna och en fast arbetsplats, men tillmötesgick inte den anställdes krav fullt ut. Den anställde väckte därför talan i italiensk domstol och gjorde gällande att arbetsgivarens vägran att permanent anpassa arbetstiderna utgjorde diskriminering. Italiens högsta domstolsinstans hänsköt tolkningsfrågor till EU-domstolen.
Tolkningsfrågorna gällde om unionsrätten, primärt likabehandlingsdirektivet (2000/78/EG) (”Direktivet”) (som i Sverige har implementerats genom diskrimineringslagen (2008:567)), ska tolkas så att en anhörig till en underårig funktionshindrad omfattas av förbudet mot indirekt diskriminering och om arbetsgivaren därmed är skyldig att vidta rimliga anpassningsåtgärder i förhållande till den anhörige.
EU-domstolen inledde med att beskriva de rättsliga ramverken om rättigheter för personer med funktionsnedsättning med hänvisning till Direktivet, EU-stadgan och FN-konventionen. Därefter tydliggjorde EU-domstolen sitt tidigare ställningstagande i mål C-303/06 (Coleman) om att direkt diskriminering ”genom anknytning” är förbjuden, det vill säga när en arbetstagare behandlas sämre på grund av anknytning till en person med funktionsnedsättning.
Mot bakgrund av Direktivets syfte, EU-stadgans betoning av principen om barnets bästa samt FN-konventionens skyddsintressen, slog EU-domstolen fast att diskrimineringsförbudet omfattar all form av diskriminering. I ljuset av den fastslagna principen i Coleman-målet konstaterade EU-domstolen att skyddet inte kan begränsas till enbart direkt diskriminering, utan även omfatta indirekt diskriminering genom anknytning. Om indirekt diskriminering genom anknytning uteslöts från principens tillämpningsområde, skulle Direktivet förlora sin ändamålsenliga verkan och skydd som den åsyftar. Arbetsgivarens agerande utgjorde därmed förbjuden indirekt diskriminering.
Därefter belyste EU-domstolen frågan om en arbetsgivare är skyldig att vidta rimliga anpassningsåtgärder när en arbetstagare har det huvudsakliga omsorgsansvaret för ett underårigt barn med funktionsnedsättning. EU-domstolen fastslog, med samma ändamålsenliga utgångspunkt som i frågan om diskrimineringsförbudets räckvidd, att regleringen riskerar att bli tandlös om sådana situationer lämnas utan konkreta skyldigheter för arbetsgivaren att vidta rimliga anpassningsåtgärder. Vid bedömningen vad som utgör rimliga åtgärder, betonade EU-domstolen att bland annat de ekonomiska kostnaderna för åtgärderna, verksamhetens storlek, företagets ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel eller annat stöd, ska beaktas.
Avgörandet vidareutvecklar principen om diskriminering genom anknytning på grund av funktionsnedsättning genom att dels klargöra att den även omfattar indirekt diskriminering, dels medför skyldigheter för arbetsgivaren att vidta rimliga anpassningsåtgärder. Målet medför skyldigheter för arbetsgivare att beakta diskrimineringslagstiftningen vid fall då en arbetstagare har ett funktionshindrat underårigt barn.
I och med avgörandet kan en arbetstagare som är en nära anhörig i stor utsträckning jämställas med den funktionedsatte i bedömningen om arbetsplatsrelaterade åtgärder är diskriminerande. Begär en arbetstagare ändrade arbetsvillkor i ett sådant sammanhang bör arbetsgivaren pröva om situationen faller inom diskrimineringsgrunden funktionsnedsättning och, om så är fallet, vidta rimliga anpassningar för att tillgodose arbetstagarens behov.
Frågan som består är hur långt principen kan sträckas i förhållande till andra diskrimineringsgrunder och till funktionsnedsatta familjemedlemmar som inte är underåriga barn. EU-domstolens bedömning fäste särskild vikt vid internationella konventioner som betonar barns rättigheter, vilket talar för att barnets bästa var en betydelsefull faktor i bedömningen. Det återstår dock att se vilket genomslag som principen om diskriminering ”genom anknytning” kan komma att få i Sverige.
