Arbetsdomstolen har för första gången prövat den nya visselblåsarlagen och fastslagit att den inte skyddar rapporteringar som endast gäller interna konflikter eller arbetsmiljöproblem utan allmänintresse. En plastikkirurgs talan mot sin arbetsgivare ogillades därför.
Nu har Arbetsdomstolens första avgörande om lagen (2021:890) om skydd för personer som rapporterar om missförhållanden, eller ”visselblåsarlagen” som den ofta kallas, kommit. AD 2025 nr 47 ger efterlängtad vägledning om den nya visselblåsarlagens räckvidd. Målet gällde en plastikkirurg som anklagade sin arbetsgivare för att ha brutit mot lagen genom att hindra rapportering och vidta repressalier. Arbetsdomstolen gick dock på arbetsgivarens linje och konstaterade att visselblåsaren inte hade styrkt att hennes anmälningar om brister i verksamheten avsett sådana missförhållanden av allmänintresse som omfattas av visselblåsarlagens bestämmelser. Därmed var inte visselblåsarlagen tillämplig.
Arbetsdomstolen tydliggör genom domen att inte alla avvikelser eller missförhållanden når upp till kvalifikationskravet “missförhållanden av allmänintresse”. För att visselblåsarlagens skydd och rättigheter ska bli tillämpliga så måste rapporteringen gälla något som angår en bredare krets av personer, inte enbart enskilda individer. Arbetsmiljö- eller samarbetsproblem räcker vanligtvis inte, även om de också rör patientsäkerhet. Att kunna visa att det finns ett allmänintresse är därför centralt för den som vill åberopa visselblåsarskydd.
Domen förtydligar även att rapportering med anledning av en konflikt mellan en rapporterande person och en annan arbetstagare på arbetsplatsen som utgångspunkt inte är av allmänintresse och att sådana problem bör omhändertas på annat sätt. I praktiken belyser domen alltså att renodlade arbetsmiljö-, samarbets- eller personalkonflikter, även när de indirekt kan påverka patientsäkerheten, som regel inte ska hanteras genom en organisations visselblåsarfunktion. Det är dock inte ovanligt att den här typen av problem ändå rapporteras in till organisationer via just interna visselblåsarkanaler. Det är därför viktigt att känna till att i sådana fall blir visselblåsarlagen inte tillämplig och situationen bör hanteras på annat sätt inom organisationen. Domen påminner alltså om att organisationer bör ha välfungerande, skilda rutiner för visselblåsning respektive interna arbetsmiljöfrågor och kommunicera dessa tydligt till sina arbetstagare.
Avslutningsvis så har det diskuterats om domen kan tänkas få en avskräckande effekt för personer som överväger att rapportera om missförhållanden, men med tanke på att domen är den första som handlar om den nya visselblåsarlagen så återstår detta att se.
En plastikkirurg anställd på en specialistklinik för plastikkirurgi rapporterade ett antal avvikelser i klinikens interna rapporteringssystem och via e-post under 2020–2021. Flera av rapporterna gällde en narkosläkare som kirurgen ansåg utförde sitt arbete oskickligt och äventyrade patientsäkerheten.
I januari 2022 eskalerade en längre konflikt mellan plastikkirurgen och narkosläkaren. I anslutning därtill beslutade kliniken att arbetsbefria plastikkirurgen med lön under fyra arbetsdagar. Därefter placerades hon under två veckor att enbart utföra mottagningsarbete, utan operationsansvar. Kort därpå blev plastikkirurgen sjukskriven och lämnade slutligen kliniken efter en överenskommelse under hösten 2022.
Plastikkirurgen stämde kliniken och begärde skadestånd för brott mot visselblåsarlagen. Hon hävdade att hennes avvikelserapporter utgjorde visselblåsning om missförhållanden av allmänintresse enligt visselblåsarlagen (risk för patienters liv och hälsa), att arbetsgivaren försökt hindra fortsatt rapportering och att arbetsbefrielsen/omplaceringen var otillåtna repressalier. Hon uppgav dessutom att bolaget hade brustit i sin skyldighet att utreda rapporterna och återkoppla.
Kliniken menade att avvikelserapporterna var en del av det vanliga patientsäkerhetsarbetet och att de rapporterade missförhållandena inte utgjorde sådana missförhållanden av allmänintresse som omfattas av visselblåsarlagen. Kliniken menade också att åtgärderna mot plastikkirurgen enbart syftade till att hantera en akut personalkonflikt och upprätthålla patientsäkerhet, inte till att bestraffa henne.
Arbetsdomstolen ställde upp tre huvudfrågor inför sin bedömning:
Arbetsdomstolen konstaterade inledningsvis att eftersom de påstådda repressalierna skedde efter den 17 december 2021, då den nya visselblåsarlagen trädde i kraft, så skulle den nya lagen tillämpas.
Avseende den andra huvudfrågan så konstaterade Arbetsdomstolen att anmälaren har bevisbördan för att dennes rapportering avsett missförhållanden av allmänintresse, vilket är ett krav för att åtnjuta skydd och andra rättigheter enligt visselblåsarlagen. Därefter tittade Arbetsdomstolen på innehållet i plastikkirurgens rapporter. Utredningen i målet, vilken var omfattande, visade visserligen att det hade förekommit avvikelser i verksamheten, men enligt domstolen uppfyllde endast enstaka händelser kravet på allvarliga missförhållanden. Domstolen ansåg att ett antal av avvikelserapporterna berodde på de samarbets- och kommunikationsproblem som förekom mellan plastikkirurgen och narkosläkaren. I den delen konstaterade domstolen följande.
”Rapportering med anledning av en konflikt mellan en rapporterande person och en annan arbetstagare på arbetsplatsen är vanligtvis inte av allmänintresse. Sådana arbetsmiljöproblem bör omhändertas på annat sätt.”
Arbetsdomstolen fann sammanfattningsvis att det inte var styrkt att de avvikelser som plastikkirurgen rapporterat om var sådana missförhållanden av allmänintresse som omfattas av visselblåsarlagens bestämmelser. Domstolen gick därför inte vidare till att pröva den tredje huvudfrågan i målet utan konstaterade enbart att klinikens eventuella försök att hindra plastikkirurgens rapporteringar inte heller omfattades av visselblåsarlagens bestämmelser.
Domstolen ogillade plastikkirurgens talan och hon fick stå för klinikens rättegångskostnad, dvs. ca 840 000 kr plus ränta.
