Frågan om vem som ska ansvara i egenskap av redare för ett fartyg har länge varit ett av de mest komplexa och omdiskuterade områdena inom svensk sjörätt. Den frågan ställdes nyligen på sin spets i Högsta Domstolens dom i mål nr T 6909-22 ”Baltic Cable”. Målet belyser flera intressanta aspekter av redaransvaret i den moderna sjöfarten.
Målet gällde en undervattenskabel för överföring av högspänd likström mellan Trelleborg och Lübeck som skadats i samband med att ett fartyg ankrat på platsen. Den huvudsakliga frågan i Högsta domstolen var vem eller vilka som skulle anses vara redare och därmed ansvara för skadan enligt reglerna i 7 kap. 1 § sjölagen (1994:1009). I målet aktualiserades också frågan om vad som utgör sådan kvalificerad grov vårdslöshet som avses i 9 kap. 4 § sjölagen.
Undervattenskabelns ägare, Baltic Cable, väckte talan i tingsrätten mot fartygets registrerade ägare SS och två andra bolag. Baltic Cable yrkade att de tre svarandena solidariskt skulle betala skadestånd till bolaget. I första hand skulle svarandena ansvara för att de orsakat skadan genom grov vårdslöshet och med insikt om att skadan sannolikt skulle uppkomma (s.k. kvalificerad grov vårdslöshet). I andra hand skulle svarandena ansvara som redare, eftersom fartygets befälhavare och besättning genom fel eller försummelse i tjänsten hade orsakat skadan.
Tingsrätten ansåg inte att svarandena orsakat skadan på undervattenskabeln med sådan kvalificerad grov vårdslöshet som käranden påstod. Däremot ansåg tingsrätten att befälhavaren och besättningen orsakat skadan genom fel eller försummelse i tjänsten bl.a. genom att ankra i strid med gällande ankringsförbud. Angående frågan om vem som ska anses vara redare, ansågs inte annat framkomma än att ägaren till fartyget, SS, skulle anses vara redare vid olyckstillfället. Tingsrätten förpliktade därför SS att utge skadestånd till Baltic Cable. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut.
Högsta domstolen inledde frågan om redarens ansvar med en allmän redogörelse för redaransvaret enligt 7 kap. 1 § sjölagen samt det diffusa redarbegreppet, och gjorde sedan följande konstateranden.
Någon enhetlighet för redarbegreppet finns inte, vare sig inom sjölagen eller i andra författningar. För att avgöra vem som är redare måste en helhetsbedömning av omständigheterna i det konkreta fallet göras, däribland en utredning av uppdelningen av redarfunktionerna som ofta förekommer, och som härleds från fartygsägaren. Som redare ska betraktas den på vilken den övervägande delen av de typiska redarfunktionerna vilar. Angående bevisbördan för de olika omständigheterna som kunde vara av betydelse för bedömningen av vem som var redare, uttalade Högsta domstolen att detta fick avgöras för varje funktion för sig.
Högsta domstolen fann att inget av de två bolagen kunde anses vara redare, med hänsyn till att det ena bolaget närmast fungerade som en agent för SS och svarade för slutande av fraktavtal för fartyget, och att det andra bolaget fungerade som ett ekonomiskt nav för verksamheten. Fartygets registrerade ägare SS var alltså den som ansågs inneha den övervägande delen av redarfunktionerna och förpliktades därför att till Baltic Cable betala skadestånd.
Vad gäller kravet på kvalificerad grov vårdslöshet konstaterade Högsta domstolen följande.
Rätten till ansvarsbegränsning enligt de sjörättsliga reglerna bortfaller om skada orsakats genom kvalificerad grov vårdslöshet. Bestämmelsen i 9 kap. 4 § sjölagen bygger på 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar. Enligt konventionen faller rätten till ansvarsbegränsning bort om någon genom egen handling eller underlåtenhet har orsakat skadan uppsåtligen eller hänsynslöst och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Konventionsbestämmelsen har tolkats och tillämpats av nationella domstolar på ett sådant sätt att rätten till ansvarsbegränsning genombrutits vid ett antal tillfällen. Till följd av detta antog Internationella sjöfartsorganisationen den 15 december 2021 Resolution A. 1163(32) med vissa hållpunkten för tolkningen av konventionsregeln. Enligt resolutionen ska konventionsbestämmelsen tolkas så att rätten i praktiken inte kan gå förlorad (”virtually unbreakable in nature”) och att den bortfaller bara under mycket begränsade omständigheter. Högsta domstolen slog fast att det krävs att ansvarssubjektet orsakat skada genom medveten vårdslöshet för att begränsningsrätten enligt 9 kap. sjölagen ska gå förlorad.
Gällande frågan om kvalificerad grov vårdslöshet anförde Baltic Cable att ett vanligt papperssjökort borde ha använts i samband med fartygets framförande och ankring, och att kabeln då skulle ha upptäckts. I det aktuella fallet var fartyget utrustat med elektroniska sjökort i form av ett godkänt ECDIS-system med en dubblering. Det krävs då normalt inte att det finns papperssjökort ombord. Under sådana förhållanden som var aktuella i målet ansåg Högsta domstolen att det inte var grovt vårdslöst att underlåta att förse fartyget med papperssjökort. Baltic Cable hade inte heller visat att svaranden var medveten om några brister i besättningens sätt att hantera elektroniska sjökort. Det var därför inte visat att svaranden agerat med en sådan kvalificerad grov vårdslöshet som påståtts. Högsta domstolen fann att det inte var visat att SS eller någon annan svarande hade orsakat skadan genom kvalificerad grov vårdslöshet.
Sammanfattningsvis har Högsta domstolen nu klargjort att redarbegreppet kan skifta beroende på sammanhanget det används i, och att den som agerar redare måste härleda sina befogenheter från fartygsägaren. Gällande tolkningen av kravet på kvalificerad grov vårdslöshet har Högsta domstolen förtydligat att rätten till ansvarsbegränsning endast ska falla bort vid mycket begränsade omständigheter och till följd av medveten oaktsamhet.
