Tydligare regler vid konsumentavtal

Bakgrunden till de nya lagarna är att EU-kommissionen kritiserat den svenska implementeringen av EU:s direktiv om konsumenträttigheter från 2011 (direktiv 2011/83/EU). Mot bakgrund av detta gjordes en översyn av det svenska genomförandet av direktivet. Översynen resulterade i ett antal nya lagändringar på konsumenträttsområdet som började gälla 1 maj 2020.

Regeringens proposition 2019/20:63, Tydligare regler vid konsumentavtal, finner du i sin helhet här.

Lagen om distansavtal och avtal utanför affärslokaler

Det är framför allt Lag (2005:59) om distansavtal och andra avtal utanför affärslokaler (”Distansavtalslagen”) som har ändrats till följd av översynen av den svenska implementeringen av EU:s direktiv om konsumenträttigheter. Av de genomförda ändringarna bör följande framhållas:

• Standardformulär: En näringsidkare är numera skyldig att tillhandahålla konsumenten ett standardformulär som han eller hon kan använda för att utöva sin lagstadgade ångerrätt. Som lagen tidigare var utformad fanns inget krav på att näringsidkaren faktiskt tillhandahöll ett sådant, utan det ansågs tillräckligt att näringsidkaren informerade konsumenten om förekomsten av standardformuläret och om hur konsumenten kunde ta del av det. Formkraven för formuläret skiljer sig åt mellan olika avtal.

• Informationskrav: I Distansavtalslagen har det gjorts vissa lättnader och preciseringar vad gäller informationskraven. Exempelvis begränsas en näringsidkares skyldighet att lämna viss information till sådan information som en näringsidkare känner till, eller rimligen kan förväntas känna till, avseende vilken maskin- och programvara som krävs för att använda ett visst digitalt innehåll. Vidare preciseras att en näringsidkare, innan ett avtal ingås med en konsument, ska informera konsumenten om vilka ytterligare åtaganden denne har utöver vad som följer av lag. Det kan exempelvis handla om kommersiella garantiåtaganden såsom service eller öppet köp. Att näringsidkare skulle informera konsumenter om garantier och liknande utfästelser var redan ett krav i den tidigare lagen men den närmare innebörden av dessa har nu förtydligats.

• Ångerrätten vid digitalt innehåll: Avseende ångerrätten vid digitalt innehåll har det förtydligats att ångerrätten inte gäller för avtal som avser digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att leverans påbörjas och gått med på att det därigenom inte finns någon ångerrätt. I Distansavtalslagen har det också lagts till två nya definitioner av begreppen ”affärslokal” och ”digitalt innehåll”.  Vidare har det i en ny bestämmelse förtydligats att en konsument som utövar sin ångerrätt för köp av digitalt innehåll som levereras på något annat sätt än på ett fysiskt medium, inte är skyldig att betala för det som har levererats. En förutsättning för att inte behöva betala för det som levererats är alltså att konsumenten bibehållit sin ångerrätt.

Marknadsföringslagen

• Informationskrav: Motsvarande tillägg som nämnts ovan avseende informationskrav i Distansavtalslagen har implementerats i Marknadsföringslagen (2008:486) och gäller alltså även för andra avtal än distansavtal och avtal utanför affärslokaler som en näringsidkare ingår med en konsument.

Konsumentköplagen

• Riskövergång: I Konsumentköplag (1990:932) har det införts ändringar avseende när risken för en vara går över på konsumenten. Enligt de nya reglerna anses en vara avlämnad, och därmed risken övergå på köparen, när konsumenten eller någon som denne sätter i sitt ställe har fått varan i sin besittning. Om konsumenten anlitat en transportör övergår alltså risken på konsumenten när transportören fått varan i sin besittning. Om det däremot är säljaren som erbjudit eller anvisat transportalternativet går inte risken över förrän köparen fått varan i sin besittning. I ett sådant fall står således säljaren risken under själva transporten.

Lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållande

• Tilläggsbetalning: Lag (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållande har kompletterats med en bestämmelse som innebär att en konsument har rätt att få tillbaka sina pengar om konsumenten har gjort en tilläggsbetalning enligt ett villkor som konsumenten inte uttryckligen har godkänt. Enligt den tidigare lydelsen av 13 § är ett avtalsvillkor, som innebär att en konsument ska betala mer för en vara, tjänst eller annan nyttighet än det som i avtalet anges vara priset, ogiltigt om konsumenten inte uttryckligen godkänt villkoret. Den ändring som trädde i kraft 1 maj 2020 till följd av införandet av det andra stycket i paragrafen innebär att en konsument även har rätt att få tillbaka sina pengar om konsumenten har gjort en sådan tilläggsbetalning och konsumenten inte uttryckligen godkänt villkoret.

Vi bistår gärna om ni har frågor om de nya lagändringarna eller andra konsumenträttsliga frågor.

Kontakt:

Ellinor Wargenbrant

Mathilda Persson

Malin Ohlin