På fjärde plats hamnar ett entreprenadrättsligt avgörande som belyser principiella frågor om avtalstolkning i allmänhet och avtalade preskriptionsbestämmelser i synnerhet.
En beställare och en entreprenör ingick ett entreprenadavtal avseende ombyggnation av kontorslokaler till vandrarhem. Avtalet hänvisade till standardvillkoren Allmänna bestämmelser för totalentreprenader avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten (ABT 94).
Avtalet träffades i december 2007 och arbetena utfördes under åren 2007 och 2008.
I juli 2009 framställde entreprenören ett krav mot beställaren om drygt 650 000 kronor avseende ersättning för utförda tilläggsarbeten. Beställaren bestred betalningsskyldighet och gjorde bland annat gällande att kravet var preskriberat enligt ABT 94.
Den aktuella preskriptionsbestämmelsen i ABT 94 (6 kap. 13 §) har i det relevanta avseendet följande lydelse:
”För entreprenörens fordringar avseende entreprenaden gäller en preskriptionstid om sex månader räknat från entreprenadens godkännande. [...].”
Av den avtalsbekräftelse som parterna hade undertecknat framgick att preskriptionstiden om sex månader hade förkortats till tre månader - samt att denna skulle börja löpa vid ”godkänd slutbesiktning” av entreprenaden.
Besiktning av underentreprenörernas arbeten ägde rum under sommaren 2008. Dessförinnan hade entreprenören anmält till beställaren att entreprenaden var färdig och tillgänglig för slutbesiktning. Någon slutbesiktning av totalentreprenaden kom emellertid aldrig att ske.
Beställaren anförde att preskriptionstiden enligt ABT 94 6 kap. 13 § började löpa när slutbesiktning rätteligen skulle ha verkställts och att denna tidpunkt inföll under sommaren 2008. Entreprenören gjorde gällande avsaknaden av en slutbesiktning innebar att preskriptionstiden om tre månader inte hade börjat löpa överhuvudtaget, och att ersättningskravet därför bara var föremål för den allmänna tioåriga preskriptionstiden.
Frågan i målet var således om preskriptionsregeln i ABT 94 6 kap. 13 § tolkningsvis, utan något uttryckligt stöd i avtalet, kunde anses innebära att preskriptionstiden började löpa när den uteblivna slutbesiktningen rätteligen skulle ha genomförts.
Underrätterna besvarade frågan nekande och fann följaktligen att entreprenörens ersättningskrav inte var preskriberat.
En oenig HD kom till samma slutsats.
Avgörandets plats på listan motiveras framförallt av två skäl.
Det första rör de riktlinjer för tolkning av avtalad specialpreskription som HD lämnar i domskälen. HD anvisar en sträng och restriktiv tolkningsmetod som innebär att mycket höga krav på precision ställs på den som har att formulera en sådan bestämmelse.
Det andra avser det förhållandet att avgörandet utgör ytterligare ett avsnitt i HD:s färska serie om tolkning av entreprenadavtal i AB-familjen[1]. Detta avsnitt uppvisar en påtaglig oenighet mellan majoriteten (Stefan Lindskog, Ann-Christine Lindeblad och Lena Moore) och minoriteten (Lars Edlund och Svante O. Johansson, referent) i fråga om systematiken i de allmänna bestämmelserna.
I tillägg till ovanstående kan framhållas att avtalstolkning och principerna därför är ett mycket viktigt instrument, både förmögenhetsrättsligt och samhällsekonomiskt. Avtalstolkning förekommer antagligen på ett eller annat sätt varje dag i de flesta företag, och praktiseras av både jurister och icke-jurister.
HD har i flera avgöranden under senare år prövat AB- och ABT-avtalen och då gjort principiella uttalanden om hur villkoren i dessa avtal ska tolkas (se t.ex NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 271, NJA 2014 s. 960 och jfr NJA 2015 s. 3). I dessa uttalanden har HD bl.a. betonat betydelsen av systematiken i avtalen och framhållit att ”bestämmelserna är avsedda att utgöra ett sammanhängande system”.
HD har även förklarat när och hur ledning ska hämtas ur dispositiv rätt vid tolkningen, samt etablerat att det ytterst och sist ska göras en ”mer övergripande rimlighetsbedömning”.
Sammantaget har de anvisningar HD lämnat för tolkningen av AB(T)-avtalen varit relativt utförliga. Denna sentida utveckling har varit mycket intressant, även av det skälet att den kan sägas ha fört entreprenadrätten och AB-familjen från sitt något hemliga sui generis-skrå närmare den allmänna obligationsrätten.
För att avgöra den konkreta frågan i detta mål hade HD följaktligen att tillämpa sina egna nyligen redovisade principer och anvisningar för tolkningen av AB(T)-avtalen. Detta gjorde också både majoriteten och minoriteten, men på olika sätt och med olika resultat.
Majoritetens prövning och tillämpning av de olika stegen i tolkningsprocessen kan hårt sammanfattat beskrivas enligt följande:
Det framgår inte av utredningen i målet att de aktuella bestämmelserna har varit föremål för någon diskussion mellan parterna (ingen gemensam partsavsikt). Rent språkligt kan bestämmelserna inte ges den innebörden att preskriptionstiden börjar löpa trots utebliven slutbesiktning (ordalydelsen är klar och ger stöd åt entreprenörens tolkning).
Den aktuella preskriptionsregeln samspelar inte med regelverket i övrigt på det sättet att startpunkten för preskriptionstiden inverkar på tillämpningen av andra regler (systematiken i avtalet ger ingen vägledning).
Det finns ingen liknande regel om preskription i lag som föreskriver en viss ordning för preskriptionens starttidpunkt (dispositiv rätt ger ingen vägledning).
Så långt ledde tolkningsprocessen följaktligen till slutsatsen att preskriptionstiden inte börjar löpa vid utebliven slutbesiktning. Ordalydelsen var klar och övriga av HD anvisade verktyg gav inte stöd för någon därifrån avvikande ordning.
Den återstående frågan var om den övergripande rimlighetsbedömningen, som ytterst och sist ska göras, föranledde någon annan bedömning.
Inom ramen för den bedömningen anförde HD att bestämmelsens syfte får antas vara att parterna snabbt ska reda ut vad som gäller i ersättningshänseende beträffande ändrings- och tilläggsarbeten; det är därför en lämplig ordning att preskriptionstiden knyts till en tidpunkt när entreprenadarbetena är avslutade. Ändamålsskäl talar alltså för att preskriptionstiden ska börja löpa när arbetena är avslutade, även om någon slutbesiktning inte ägt rum.
I det avslutande momentet av rimlighetsbedömningen vägde HD emellertid de ovan angivna ändamålsskälen mot de särskilda tolkningsprinciper som gäller för just preskriptionsbestämmelser och detta avgjorde frågan. HD framhöll att en preskriptionsregel har en drastisk rättighetsavskärande verkan och får därför inte tillämpas analogt och ska tolkas restriktivt. Detta gäller såväl preskriptionsregler i lag som i avtal.
Beträffande avtalade preskriptionsregler bör en utfyllande tolkning godtas endast om det finns klara hållpunkter för det. När en slutbesiktning inte äger rum finns det inga klara hållpunkter för när arbetena ska anses avslutande. Preskriptionstiden enligt ABT 6 kap. 13 § börjar därför inte löpa om någon slutbesiktning inte äger rum. Entreprenörens ersättningskrav är således inte preskriberat.
Minoritetens tillämpning av HD:s nyligen etablerade tolkningsprinciper för AB(T)-avtalen resulterade i den motsatta slutsatsen - det vill säga i att entreprenörens krav var preskriberat. Deras motivering tog utgångspunkt i just systematiken i AB(T)-avtalen.
Det som majoriteten beskrev som avsaknad av ett samspel, fann minioriteten tvärtom utgöra ett tydligt systematiskt mönster av rättverkningar knutna till, och med klara hållpunkter för, arbetenas avslutande. Minoritetens resonemang byggde på en omfattande analys av de olika avtalen inom AB-familjen, både i historiskt hänseende och i ljuset av utvecklingen i de senaste versionerna.
Trots den utförliga och underbyggda argumentation som minoriten presenterat, och trots att HD (majoriteten) fann att ändamålsskäl i och för sig motiverade preskription vid utebliven slutbesiktning, var det alltså skälen bakom ett restriktivt förhållningssätt till preskriptionsbestämmelser som utgjorde de avgörande argumenten. Av denna intresseavvägning följer att HD ställer mycket höga krav på precision och tydlighet när fråga är om avtalad specialpreskription - betydligt högre än beträffande andra klausuler (som inte har en drastisk rättighetsavskärande verkan).
HD betonar också i domskälen att restriktiviteten inte bara gäller ”bestämmelsens träffyta, utan även dess tillämpningsförutsättningar”.
Bestämmelser om specialpreskription (korttidspreskription) är vanligt förekommande i många olika typer av avtal. Utöver entreprenadavtal kan som exempel nämnas standardiserade leverans- och tillverkningsavtal och även aktieöverlåtelseavtal.
Vad gäller den sistnämnda typen av avtal har de många gånger ett mönster av specialpreskription med olika startpunkter och slutpunkter för olika kategorier av krav (till exempel krav avseende justering eller fastställande av köpeskilling, garantikrav och andra mer eller mindre specifika ersättningskrav). Startpunkterna och slutpunkterna för preskriptionen varierar också inom kategorierna.
Även om sådana avtal typiskt sett är mycket välstrukturerade och genomarbetade med tydliga definitioner, finns det skäl att överväga en uttrycklig reglering av preskription i situationer som avviker från normaltillståndet, det vill säga när avtalet inte fullföljs eller utvecklas på det sätt som är tänkt och förutsatt i avtalet.
Domskälen väcker även en annan fråga som blir intressant att följa framöver, nämligen utvecklingen av HD:s metod för systematisk avtalstolkning.
I detta avgörande uppställde majoriteten relativt stränga tekniska krav för att systemargument ska tillmätas betydelse vid tolkningen, under det att minoriteten lät det mera övergripande och även historiska mönstret i AB(T)-avtalen få avgörande betydelse. Dessa olika förhållningssätt kan föranleda rätt stora skillnader i en avtalstolkningsprocess, och tillsvidare bör man nog förhålla sig till och argumentera utifrån båda.
[1] D.v.s. de mycket utbredda standardavtal på entreprenadområdet med beteckningen AB för utförandeentreprenader och ABT för totalentreprenader som utarbetats av Byggandets Kontraktskommitté (BKK), bestående av representanter för såväl beställare som entreprenörer.
